Demokratin måste byggas underifrån där alla blir delaktiga.
I dag arbetar den nya politiska ledningen att i tanke och handling
riva gamla hinder.
Det går inte att använda trubbiga verktyg och tro att spara sig ur krisen är enda verktyget.
http://www.grusoguld.se

Det tar nog tid att ändra kulturen att smita undan skatter.

Lyfter in artikel som jag delade i ett inlägg.
I nya numret av Grus & Guld skriver Alexandra Pascalidou om krisens Grekland – där människovärdet devalverats i skuggan av kallsinniga finanskalkyler men där även något hoppfullt nytt spirar.
Läs en kortare version av krönikan i pappertidningen.

I ekonomismens er51Alexandra_Pressbild6a räknas bara pengar. Allt har ett pris men inget har ett värde. Allt kan köpas och säljas. I krisens Grekland, är allt till salu. Från kroppar till gammalt tandguld, från njurar till magiska sandstränder. Hem klubbas ut av banker och familjer flyttar in i kartonger.
Mycket bläck har ödslats på böljande börsnoteringar, finansanalytikernas kallsinniga kalkyler och kreditinstitutens prognoser. Mindre möda har ägnats åt att beskriva människovärdets och demokratins devalvering: Efter fem års åtstramningar har Greklands BNP krympt med en fjärdedel och fler än 1,5 miljoner greker förlorat sina jobb. Med en ungdoms-arbetslöshet på ungefär 55 procent och hundratusentals högutbildade som lämnat landet för att överleva, med mer än 2,5 miljoner människor som tvingats leva under den officiella fattigdomsgränsen i ett land med lite mer än 10 miljoner invånare, med en utlandsskuld som trots sparslakten ökat från 124 till nästan 180 procent är det inte längre fråga om en ekonomisk kris.
Det är ett krig.

Även om ord som kris och problem är rena grekiskan är krisen inte ett exklusivt grekiskt problem. Krisen är europeisk. Det är en endogen åkomma i valutauniones vävnader. Den ekonomiska krisen har blivit en politisk kris. Först födde den fascistiska förförelseakter och banade väg för heilande nazister i parlamentet. Nu har den för första gången röstat fram två partier som aldrig förr suttit vid makten med mandatet att bevara och bevaka den nationella suveräniteten och självbestämmandet. Trojkans krislösningar är inte någon objektiv, teknisk vetenskap. Den nya regeringen, som ofta kallas populistisk, menar att det finns andra vägar än Trojkans att gå för att lösa de gordiska knutarna.

Samtidigt växer solidariteten bland Europas folk. Under paroller som ”Vi är alla greker” opponerar sig allt fler över krisens katastrofala konsekvenser: Barn som checkas in på barnhem för att deras föräldrar inte längre har råd med tak över huvudet och mat för dagen. Barn som inte får nödvändiga vaccin för att deras arbetslösa föräldrar efter ett år utan jobb förlorar sjukförsäkringen. Barn som huttrande nöter in alfa och omega i kylslagna klassrum för att skolan inte har råd med värme. Barn som svimmar i skolan av undernäring. Barn som sover inklämda med föräldrar och farföräldrar. Barn som förlorat fäder – för att de i sin tur förlorade sin roll som familjeförsörjare.

Men mörkret skingras av levande ljusfacklor: Det är jordbrukare som fyller sina lastbilar med frukt och grönsaker som de delar ut gratis på skolorna. Det är studenter som skramlar ihop till spontana soppkök i parker på söndagarna och sprider ordet på sociala medier. Det är grannar som hjälper till med el- och vattenräkningar. Det är sparkade lärare som erbjuder ungar gratis läxhjälp mot att de får kött eller bröd eller hjälp i den nya sortens byteshandel som växt fram. Det är läkare som arbetar som volontärer för ”Världens läkare” som förr mest vårdade utblottade flyktingar men numera översvämmas av oförsäkrade greker. Det är skådespelare och producenter som sätter upp föreställningar som är gratis för arbetslösa och pensionärer och studenter. Det är min arbetslösa väninna Maria som förvandlat sin Atenska takterrass till en prunkande trädgård med auberginer, tomater och zucchini som mättar både henne och hennes systers familj. Maria har lärt sig laga mat eftersom tavernabesöken är ett minne blott. Hon lägger in sina grönsaker och gör egna marmelader som hon ger bort när hon går på middagar. Hennes olja och oliver kommer med båten från släkten på Kreta. Hennes kött kommer på söndagarna med bussen från kusinens bondgård i Korinth. Fisken drar hon upp själv från Saroniska bukten. Och Maria är bara en bland tusentals som sett sitt liv förändras radikalt. På gott och ont.
Maria är en mikroskopisk del av den nya materialistiska motståndsrörelsen som mobiliserar hundratusentals unga människor som omprioriterat och omvärderat allt. De som inte längre har något kvar att förlora.
Mina vänner tittar inte längre på TV. Antingen för att de inte har råd med kabelavgiften på 30 euro i månaden eller för att de har fått nog av skräckpropaganda och sömnpiller. De har börjat läsa, skriva och samtala igen. De har vänt blicken bakåt mot Antikens stoiker och cyniker och de som förespråkade asketism och enkelhet.

Den nya regeringen som vann valet på löften om att återupprätta människors värdighet och människovärdet säljer nu ut den gamla gräddans bepansrade limousiner och ett av tre regeringsplan. De drar in på den politiska klassens privilegier som månghövdade livvaktsstyrkor, sekretariat och tjänstebilar. Den nya, slipslösa premiärministern talar om ett nytt etos för makten som börjar på toppen. Världens mest mediebevakade finansminister, Yannis Varoufakis, promenerar till jobbet. Ministrar uppmanar städerskorna att tilltala dem med förnamn och i singularis. Det har aldrig hänt förr i demokratins hårt hierarkiska vagga som gjort skillnad på folk och folk. Det må vara bagateller. Det må förlöjligas av historielösa besserwissrar som menar att det inte räcker för att betala av skuldberget. Men det är ändå tecken på att någon nytt spirar. En ny politisk kultur som inte drar sig för att beröva de privilegierade på deras nedärvda privilegier och återbörda dem dit de hör hemma – bland folket. Kanske ser vi framväxten av en ny politisk och ekonomisk kultur – en ekologiskt och humanitärt hållbar kultur. Kanske är krisen den väckarklocka vi behövde för att vakna upp ur den materialistiska, konsumtionsdvala vi invaggats i.

Alexandra Pascalidou
Journalist och författare