Igår gick ett program om de barnhemsbarn som blev adopterade från Rumäniens barnhem.Hur fattiga Rumäniens folk fortfarande är såg vi då en av flickorna fann sin stackars morfar.I slum levde den gamle mannen.
Nu flyttar vi tanken ett steg till, barnhemmen vi såg film på var de Rumänska barnen, inte de förståndshandikappade, vanskapta eller Romska barnen som hade det betydligt hemskare.
Har inte Rumänien lyckats skapa ett bättre samhälle än, varför skulle de bry sig om Romerna.
Sjuksköterskor härifrån gjorde praktik där. Allt de gav stal personalen som naturligtvis också var extremt fattiga. Barnen var utsatta för alla slags övergrepp och fick förtvina i sina sängar.
Vi har flyktingar från fattigdom, krig och naturkatastrofer.
Ingen är mindre värd än den andre.
Det som sker nu är något vi i Sverige aldrig upplevt, alla kan försöka tänka på hur det känns för människan du möter.
De är din broder och syster, jordens folk...Mvh/Sunny.

Ja så är det.Vi har varmvatten, bostad utan jordgolv och drag, rättssamhälle, demokratiskt styre, BVC,MVC,hem för gamla,grannsamverkan, pensioner, sjukvård och skola och UNIVERSITET för alla, vägar och rent vatten, mataffärer; detta ska stämma oss till eftertanke när vi sen är missnöjda och gnälliga och egotrippade.

Min pappas morfar hade stampat jordgolv. Det låter som 1000 år sedan, men det är inte alls så länge sedan.
Det finns många goda krafter som vill hjälpa, men pengarna kommer bort på vägen.
Därför är privata initiativ bättre. Tjejerna härifrån som dragit ihop miljoner och sticker med långtradare när som helst nu. Är ett exempel.
Jag minns Tsunamin ,var tog alla pengar vägen, inte fick folket dem i alla fall. Korruptionen går genom 1000fickor, smulor blir kvar.
Men det är en stor omvälvning på gång. Vi måste börja tänka annorlunda.Se på våra medmänniskor som på oss själva, inte som främlingar.
Det kan kosta och svida i skinnet, men då får det väl göra det. Alla kan inte hjälpa, men de som kan gör nog det på något sätt. Jag skriver i vår tidning bla..Sunny...

ja, nu slår det om i Europa när enkla människor åker med egna bilar fulla med välling och kläder från Muenchen till Ungern för att hjälpa familjer att åka upp i Europa utan att behöva gå eller lida på annat sätt mer än de gjort.
Jag hoppas att egoismens decennier får ett brått slut!

Ungern ska ha på moppo, de kan dra in på deras EU bidrag.
Men jag var i Ungern och det är då fattigt där fortfarande,de ligger efter med ekonomi, infrastruktur, mm, men känslor delar alla människor, där finns inga gränser.
Gråter ett barn i världen så känns det precis som på alla andra barn i världen,- känslor har inga gränser-. Jag läste hemska kommentarer som en kändis fått om lille Alan. Att det finns så många onda (rädda?) människor?
Jag vill inte ens skriva vad de skrev. Man smutsar ner sig själv om man tar in mörkret.
Jag tar emot barn i nöd hemma. Vi har nog plats många av oss.../Sunny

Ja det har vi.En 17-åring som nu kom till Malmö hade simmat fr Turkiet till Grekland! För att spara smugglarpengar.En sådan ungdom ska vi ha och bygga Sverige med!
Inte dom här mörkermännen som du nämner.
När jag var 7 år och invandrarbarn kastade alla andra barn sten på mig på skolgården med lärarnas goda minne så rasismen har alltid funnits här.Med start i Herman Lundborgs rasbiologism på Uppsala Universitet 1929.Med sin början i Upplysningstidens filosofiska idéer.
Ja var och en ska följa sin inre röst och sedan dömas av historien.

Jag flyttade från ett fattigt textilarbetarområde, till alla barnrika områden som byggdes på 50-60 talet, de låg i utkanten av rikemansvillorna grosshandlarungarna.
Så mobbad som jag blev fast jag var född i Sverige av Svenska föräldrar finns inte. Slagen, piskad, avklädd och värst var faktiskt de verbala hånen.
Vi var svältfödda, jag fick sällan mat, mamma och pappa slet dygnet runt på fabriken. Ibland vågade man inte gå till bespisningen för mobben.
Jag minns att jag alltid var hungrig, smutsig och utan ordentliga kläder.
Därför tog jag arbete som tidningsbud då jag var 12 år, dessa enorma balar av tex DN att häva upp på en ranglig cykel, i ur och skur även julafton.En mager liten flicka som jag känner enorm kärlek för.Detta alla veckans dagar.
Jag betalade av på kappa och klänning till min konfirmation.
Men som ett maskrosfrö kan tränga genom asfalt så blev mitt motto. -Jag ska visa dom-. Det gjorde jag på alla plan. Men min lilla vän gick under av pennalismen.
Jag har arbetat, haft fyra barn, varit sjuk sedan jag var 17 år.
Hjälpt missbrukarfamiljer, tagit hand om mina gamla föräldrar.
Jag har gjort mitt. Jag unnar mig att ha lata dagar och vara lite rund, det tog många år innan magen vande sig vid mat.
Tiden nu är min och jag latar mig gärna nu, med mycket gott samvete.../Sunny...