Flera av mina vänner är eller har varit lärare på olika nivåer i grundskolan och gymnasiet, och de hävdar att raset för den svenska skolan började med dess kommunalisering. Plötsligt skulle en av de viktigaste samhällsinstitutionerna konkurrera om medel med andra kommunala uppgifter, allt ifrån nya fotbollsplaner till hemtjänstservice, och den politiska ledningen i kommunen bestämde vad som skulle prioriteras.
Tillsatta skolledare och rektorer var inte längre erfarna pedagoger; det var viktigare med "kunskaper i management". Läraryrkets prestige urholkades genom minskade pedagogiska krav, sämre löner och ledighet, mindre frihet att utforma sin egen undervisning, samtidigt med ett massivt påslag av tillkommande administrativa uppgifter, som förr sköttes av annan skolpersonal.
Jag har i dagarna tagit del av en kommande avhandling i pedagogik, som min väninna lägger fram i april i år, och som bygger på intervjuer med ett tjugotal olika lärare på mellanstadiet. Den beskriver tydligt hur svårt det är för lärare idag att uppnå de mål som läroplanerna stipulerar, och som ofta kolliderar med den faktiska situationen i klassrummet. Dessutom läggs mer och mer icke-pedagogiska uppgifter på dagens lärare, och som tar tid från undervisningen. Som skolelev under 1950- och -60-talet kände jag inte igen mycket av det som beskrevs i texten, men det framgick glasklart varför svenska elever presterat allt sämre i PISA- och PIRLS-undersökningarna.
Det tjatas om "ojämlikhet" i alla sammanhang idag, inte minst skolans. Enda chansen att råda brist på det är att återförstatliga den svenska skolan med en lagstiftning, som gäller i alla delar av landet. Återinför respekten för läraryrket (jämför Finland!), höj lönerna, befria lärarna från kurators- och kontorssysslor och LYSSNA på dem som pedagogiska experter. Då kanske flera unga söker sig till detta förr så eftertraktade yrke.
Man kan bara hoppas att det inte är för sent, och att vi någon gång får en politisk majoritet i riksdagen för återförstatligande.
/Citymermaid