Dikter betyder starka känslor. Här är två sorgliga dikter som jag tycker mycket om.//Karolina

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall, Håll sorgen borta från Din röst.
Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst. Utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Canon Henry Scott-Holland


Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du hör min röst,
den finns i dig
Den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte och
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar av mig
är inom dig
Så vi är jämt tillsammans

Barbro Lindgren

Kommer inte på så många dikter rakt av men denna har satt sig.
Martin Niemöller, en tysk präst och berömd Hitlermotståndare skrev efteråt en dikt om hur detta kunde hända:

Först kom de för att hämta judarna
Men jag höjde inte min röst
För jag var ju inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
Men jag höjde inte min röst
För jag var ju inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
Men jag höjde inte min röst
För jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns det ingen kvar
Som kunde tala för mig.

Fina och tänkvärda dikter. Jag återkommer med några jag tänkt på. Jag har lite körigt just nu. Men tack för fina dikter...Mvh/Sunny..

En svår stund i mitt liv var 1974.
"Räddningen" blev mötet med en judinna som upplevt krigets fasor och hon läste en dikt för mig:

Den stund du tror att allt är slut och stum i mörkret sitter
den stunden skall du härda ut fast den är hård och bitter.
Ty efteråt skall du förstå att just i soluppgången är himlen alltid grå men då begynner fågelsången.



S

Vill delge er dessa ord som inte är en dikt utan en artikel ur tidningen NÄRA som kanske fler än jag känner igen mig i och som manar till eftertankar.Jag tycker författarinnan har fångat känslan på ett vackert sätt.

"När livet gör att vi nästan brister-Katinka Wallner

....... Ibland gör livet att vi rämnar. Bokstavligt, fysiskt och psykiskt. Vi är inte längre de vi en gång var. Vi delas itu, kvar finns två halvor som tycks gå åt helt olika håll. En är kvar i allt som En gång Var. Halv, väntandes på den andra halvan. Medan den andra halvan går åt ett nytt håll, ett osäkert håll, klumpigt, förvirrat, likt en sömngångare trevar det sig fram i Det Nya.Det är en stund av kaos. Det är en stund av förvirring. Det är en period då katastrofen lutar sig mot din rygg, ändrar du position kommer hela ditt liv att rasa samman. Men du måste gå. Du måste gå framåt. Du kan inte stå här och stötta kaos, du behöver ny mark under fötterna. Så du går, famlar i blindo, men du går.Och du går.
Och en dag finner du ny mark under fötterna. Du börjar ånyo bygga ditt bo. Ett tillfälligt katastrofboende först, men så småningom börjar du förstärka dina väggar, lägga ett rustikt tak, det håller, det håller....
Det är då sorgen kommer. När det värsta är över. Det är då du saknar din gamla halva. Varför skulle livet ta dig hit? Varför kunde inte saker och ting ha fått fortsätta vara som de varit? Som de kanske alltid varit?
Du ropar och söker och en dag finner du din gamla halva. Den ligger slängd i ett hörn i din nya trädgård. Raskt plockar du upp den och försöker trycka fast den i sidan. Men nu sker det underliga, den passar inte! Den passar inte längre! Du försöker och försöker, envist och med lim kämpar du dit den. Tar några stapplande steg för att upptäcka att den lossnat igen. Då undersäker du din kropp närmare, och finner något märkligt. Där den gamla biten tidigare suttit, din andra halva, där har det nu vuxit ut nya kroppsdelar. Sköra ännu, men friska, gröna och mer levande än något annat. Du ser dig om, ser nu den gamla delen ligga kvar, opassande, felaktigt, en pusselbit som inte längre passar.
Du beslutar dig efter mycket vånda för att begrava den. Du gör så och håller sedan en sorgeceremoni. Sedan vänder du dig om och går din väg. En sista böick över axeln och du ser på håll gravplatsen över det gamla. Ser en fågel landa där och sjunga mjukt. Och till tonerna av sången träder du an resan.
Till ditt nya sanna Jag... Alltid så.. För i framtiden ligger svaret på drt förflutnas gåtor och väntar."

Vallmoblomma

Tack Vallmoblomma för den tänkvärda artikeln

Jag läser den just när våren börjar anas.
Just när jag tror att det värsta är över.
Då kommer allt över mig för att det är fel.
Fel att det blir vår utan dig.

Jag försöker. Men det går inte att vända ansiktet
mot solens första strålar.
Jag fryser till is.
Något saknas.


Karolina