Korrekturläsningsfirmor.

Jag har just blivit färdig med författandet av en liten bok på Engelska. Men jag tro ju inte det är n¨ån vidare Engelska inte. Nu letar jag på nätet efter bra korrekturläsning av ett facklitterärt (?) ... ett litterärt fackverk ( fackbok )... på Engelska. Men det kostar. Jag funderar på hur mycket man gör bort sig om man ger ut boken och alla finner att det är rena pidgin. Ty det KOSTAR skjortan att få texter kollade av fackmän inom språk. Då får jag verkligen ställa mig på loppis och sälja, om detta skall gå.
Om jag bara hade bott ett halvår eller så i England eller USA! Då hade allt varit annorlunda. Men jag har aldrig ens satt min fot i något engelskspråkigt land.
Så har jag ett dilemma.
Givetvis kan jag översätta boken tillbaka till svenska, och ge ut den på detta lilla - behändiga - språk. Men då når den så få. Det hela är sannerligen ett problem.

För min del hade jag nog försökt läsa en del engelsk litteratur inom just det litterära fackområdet för att få en känsla för de meningar och språk som användes inom just det området.
Du måste ju ändå kommit en bra bit på väg då du ju ändå har författat en bok.
Ser det mest som en finslipning som jag tror man kan få inympat i sig genom att läsa liknande böcker. Men det är en plötsligt uppkommen tanke bara.

Jo. Men det är skillnad. Har läst flera hundra liknande böcker ( det rör sig om en författarmonografi ) på Engelska, men jag tror inte jag behärskar det hela ändå. ( Generellt tror jag mången svensk överskattar sin Engelska. ). Som ung tror jag jag hade bättre språkkänsla än nu. Vet inte riktigt orsaken. I alla fall blir det nog till att söka skramla ihop pengar. Håller just nu på att leta på nätet efter nån engelsman eller amris eller nåt som befinner sig i Gbg, som jag kan hyra. Kanske nån äldre student eller nåt.... Så vill jag ju helst inte bli lurad heller. Så det blir att tänka klart och taktiskt här.

Min fd var auktoriserad translator och pratade perfekt Engelska. Men det är som med allt-ju mer man kan , ju mer inser man att man inte kan-,så då vi reste så var det jag som pratade, de förstod inte honom.
Turist Engelska förstår många. Det var snopet tror jag? Jag kan så mycket så jag reder mig. Jag skulle börja läsa Spanska på äldre dagar, men det fastnar inte.
Men förr skrev jag till sysslingar i USA, då höll det sig flytande med kunskaperna, men efter stroke så försvann mycket.Nu nöjesskriver jag bara. Jag hade en roman i min gamla dator som försvann då datorn dog. Det var mitt sista alster. Min sista tavla finns att beskåda i mitt galleri, på min solskenssida.Välkomna dit! Mvh Sunny

Ja, Sunny, jag tror det är bäst att vara misstänksam mot sin förmåga beträffande att behärska Engelska.
Tråkigt med din roman!!! Det är ju så lätt att kopiera sina datorgrejer annars. Jag hoppas du har kopior på det viktiga nu!
---
Vanliga priser på översättning är mellan 1kr och 50 öre/ord. Det blir alltså minst 50000:- för en bok på 100000 ord, vilket är en normallängd för en ( mindre )bok.(!?)Hm.
----
Nu skall jag öva piano i en timme. Det hade varit bra om man hade haft större händer. Såna som Brahms hade var mycket praktiska. Han kunde omspänna en oktav plus en kvint med vardera handen, lätt.

Först och främst tycker jag man skall ställa sig frågan
Har jag något nytt att tillföra genom min bok något som inte skrivits förr.Och är jag beredd att betala priset för att få den översatt.
Om man har läst 100 tals liknande böcker så tror jag för min del att du inte är i behov av någon översättare. Dessutom är det viktigt att försöka hitta en personlig stil och inte använda en slentrianmässig översättning.
Så hälften vågat hälften vunnet.

Ibland kan man bli frustrerad av att inte ha tagit sina språkstudier på allvar. För en tid sedan mötte jag en pigg brunögd fransktalande kvinna som jag omöjligen kunde slita mina blickar från
Jag började lite försiktigt fråga
Parlez vous franchais?
Oui Oui glittrade hon tillbaka Så jag tog ytterligare mod till mig

Je vous embrasse?
Oui Oui - njöt av hennes omfamning vällusten spred sig över hela min kropp

Je t`aime un peau - Men ack ack några trista fraser var allt jag avslutningsvis kunde få ur mig och vi skildes åt för alltid

Men det viktiga var att jag vågade Ingen beslutsvånda här inte?

Hej rent44!
Jo nu må du tro att allt hamnar på USB, men då fattade jag inte att en stor ganska ny dator kunde haverera så snabbt. Härdsmälta i hårddisken. Jag lämnade in den men man hittade bara vad jag förlorat inte innehållet. Det var inte värt pengarna för det visste jag ju redan.
Nu är det dags för en ny laptop, denna risar ihop med jämna mellanrum.Men först flytt.
Jag tycker du ska skriva din bok på ditt sätt, använd lite lexikon för speciella ord du vill ha med och grammatik om du är osäker. Man hittar jättebra ordböcker, grammatikböcker på bla myrorna.För en femma ibland. Finns inte -myrorna- kanske- hjärta till hjärta- eller -Erikshjälpen- finns hos dig. Men kämpa på med boken. Jag tror på dig....Mvh/Sunny

Tack tack! Ja så länge man kan göra val är man ju privilegierad.
Detta med översättning/korrektur är en värld för sig. Nu kan man ofta begära prov på vad de dittills presterat och på så sätt ( faktiskt ofta ) bedöma. Det är lättare att se om andras texter är bra, än ens egna. Ju.

Rent 44 Jamen visst kan du göra val Du har valt att skriva en författarmonografi på engelska Bara en sån sak.
Nästa stötesten blir förstås att försöka få något förlag intresserade. Helst Bonniers förstås. Men mer realistiskt kanske ett mindre förlag som rentav specialiserat sig på monografier.
Det verkar ju inte heller som boken skulle vara "kursmärkt" bok dvs en bok som är skriven på ett sådant sätt att förläggarna märker att författaren följt en vis kurs vid en aktuell tidpunkt.Och fått in en uppsjö av liknade böcker. Originalitet är ledordet tror jag.

Jepp cats. Men det är förlagskris nu. Hade det varit på 90-talert hade man varit i ett annat läge. På den tiden - förr - fanns även kulturstöd. För smal litteratur.
Nu hotas många förlag ( inte Bonniers ) av kris och nedläggning om de inte ser om sina hus. Man behöver tjäna pengar på varje bok. Att trycka upp en bok är en investering, även för förlag, på mer än hundra tusen. Då gäller det att sälja.
Bonniers ville alls inte ha mitt manus. Dom fick det för ett år sen drygt.
---
Vad gäller min remarkabla ( !? ) översättning, så kan jag ju översätta tillbaka det hela och ge ut den på svenska, så slipper jag bekymra mig.
Tänkte alltså ge ut det hela som ebook på Recito förlag. Det kostar allt som allt 4000:- .
Jag kanske gör så. Originalmanuset på svenska är för långt ( 210000 ord ), och det engelska är kortare ( 60000 ) och bättre, innehållsligt. Så är läget idag.

hej Rent 44

Har sökt på ebook på Recito förlag, men kan inte finna hur de tar betalt endast att de skickar en faktura Hur har du kommit fram till en kostnad på 4000 kr ? undrar
Cats

Jodå. Kolla på http://www.elbocker.se/..- en del av Recito....

Jag har också kollat Recito Förlag AB och tycker faktiskt det verkar billigt att ge ut böcker den vägen. Jag har själv gett ut böcker via Print on Demand och det är dyrare... Så kan Du ge ut en bok för 4000:- så slå till direkt!

En fråga som jag tycker är intressant i det här sammanhanget är varför skriver vi och för vem Själv finner jag släktbrev från början av 1900 talet intressanta och man slås av vilken betydelse mödrarna haft för sammanhållningen inom en familj.
Så många skriver kanske för att barn och barn skall få vet hur vardagslivet kunde te sig i vår tid. Andra kanske skriver för att tala om att de har existerat funnits och ev. varit betydelsefulla. Andra åter för att skildra något viktigt något väsentligt som de har upplevt och som ännu ingen skrivit om.
Kort sagt Varför skriver vi?

Det finns massor skrivet om varför man skriver! (sic!) Samuel Johnson menade att om man skriver för annat än för pengar är man en idiot. M. Atwood menar att man skriver av rädsla för döden. Barthes menar att man bara skriver, eller att det finns två slags: skribenten och berättaren ( ungefär ). De flesta känner sig tvingade att skriva. Flaubert menade att en bok alltid är för tjock.( ... Att man skriver för mycket. ) m.m. m.m.. Redan i Predikaren står det i nån vers:" Det är ingen ände på det myckna bokskrivandet." Då kan man tänka att det alltså var för mycket böcker redan flera hundra år före Kristi födelse, för somliga.
Så det är ett ämne man kan fördjupa sig i.

Varje människas liv är värt att berättas har någon skrivit, jag vet inte vem. Men jag har skrivit några där jag berättar om arbetslivets händelser med en del unika profiler. Har några upplägg till och då blir t.ex. upplevelser som grafiker i början på 1960-talet, en miljö som över huvud taget inte finns idag. Ja, jag har ett uppslag till om knektar och andra militärer i min släkt...

En del av materialet finns det hos Landsarkiven ett visst intresse att få ta del av. Och det är kanske också en del av varför jag skriver. Jag skriver inte för släkten(ointresserad just nu) utan för framtida människor/forskare/andra om hur livet gestaltade sig för mig, en glad(?) förtitalist!

J, allt skrivande är ju inte berättelser och berättande. Men jag tycker själv att berättande är det finaste och bland det djupast mänskliga. Få saker överträffar en god berättelse. En god berättelse är magi.(!!!) :)

Skrivandet kan i sig vara
ett behov hos några att boken sprids till ett stort förlag, ett sätt att livnära sig, få ur sig tankar och fantasier att känna prestationsglädje,förverkliga drömmar, göra människor glada och få dem att fantisera sig bort till en helt annan värld, förmedla kunskap eller känslor till andra, uppleva glädjen att vara en utgiven lönsam författare och tycka att ordmakeriet är det roligaste och friaste arbete man kan tänka sig, och att för ett fåtal att få en utgiven bok filmad och kanske en önskan att banbryta litterära floskler samt göra texten hörd för en bredare massa.

För egen del skriver jag för att låta mig ryckas med då de litterära figurer jag skapat börjar föra sitt eget liv och jag bara följer med entusiastiskt skrivande.
Vad har ni andra för några drivkrafter?

Man har givetvis en hel hop skäl. Vissa är man medveten om. Vissa talar man inte om.

Ja arbetslivet fordomdags kan säkert ge underlag för en bok särskilt om man samtidigt kan berätta om lite udda personligheter som ger berättelsen en spänning som kan hålla intresset vid liv.
Har besökt Landsarkivet i Göteborg vid en tid då jag var road av släktforskning,men intresset svalnade när jag kom fram till 1700 talet då alla tycks mer eller mindre ha varit bönder.

Jag har ett tag stoppat upp skrivandet då jag inte får till den flytande dialog jag vill ha, men det lär komma förr eller senare.

Bland mina militära figurer finns en del som jag ännu inte forskat fram och det är om en officer som var med Stenbock och skulle hjälpa Karl XII som satt i husarrest i Bender. Tyvärr så blev de 1713 tillfångatagna av danskarna i Tönningen och hamnade som fångar i dansk fästning. Hur mitt befäl tog sig ur fångenskapen och till Sverige vet jag ännu inte. Samma befäl tvingades sedan överge Marstrands fästning och fick därmed avsked. Här tror jag mig kunna hitta en hel del och kanske få till en bok enbart om denna person.

Men för mig känns det inte som om målet är det viktigaste och inte det roligaste. Det som fascinerar mig är vägen dit. Dels att leta fram alla fakta och sedan utformningen av berättelsen. Kanske lite svårt med dialog på västgötska från 1600/1700 då jag inte har så stor erfarenhet av dåtidens dialekt som knappast är så intressant att läsa idag. Men en spännande bok om trakter jag känner väl blandat med hur folk levde då går säkert att få fram. Jag vill också där belysa hur det var för dåtidens kvinnor hemma i Svedala då männen var ute i krig!

Ja ofta är det så att dialoger och meningar kommer till en helt plötsligt och oförhappandes De ligger liksom och väntar på att bli förlösta.
Att forska verkar ha blivit nästan en förutsättning särskilt inom den amerikanska litteraturen, men en omfattande resource kostar pengar så ofta blir det bara bestsellerförfattarna som hyr någon att göra jobbet antingen det nu kan gälla utforskning av en stad in i minsta detalj eller ett specifikt vapen.
Ja det ligger mycket i Karin Boyes eleganta formulering
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.
För min del hade det nog mest varit en fråga om att hitta lite ålderdomliga uttryck och att undvika moderna fomrmuleringar
Under 30 åriga kriget tror jag det vara många kvinnor som följde med sina män till olika krigsskådeplatser. Så kanske också under Karl 11 härjningar.

Det verkar väldigt väldigt spännande med Karl XII o Stenbock o karoliner o Marstrand. Det finns ju en del litteratur om enskilda karoliner, soldater, med utdrag ur brev o annat.( Från Ryssland.). Har läst Pater Englund om Karl XII och den om Dahlberg. Sen är ju Starbäcks gamla historia alltid ett nöje o läsa.

Jag håller på och granskar generalmönsterrullor och andra militära dokument samtidigt som jag letar i de olika kyrkböckerna. Men det tar tid även om jag lärt mig läsa dessa gamla dokument och på så sätt få ta del av deras språkbruk. Men varken prästers eller militärers språk är för mig inte särskilt intressant. Jag vill veta hur allmogen pratade på den tiden.

Min erfarenhet är att man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta dialekter i sydliga Bohuslän som en ung bohuslänning idag inte skulle förstå. Önskedrömmen vore att skriva dialektalt, men då finns det väl knappast någon som vill läsa alstret!

Men att skriva på rikssvenska så tappar vitsarna i målet sin poäng. Som t.ex. göteborgska i stället för götebôsska. Och om jag frågar svenskarna om vilket hus götebôrgar´n menar då han säger ellysepalatset? Hur många vet att jag då menar energiverkens stora kontor.

Men som jag skrivit tidigare vägen fram är jobbig men på ett positivt sätt. Och eftersom jag inte har någon tidspress kan jag stanna till och filosofera då jag känner för det. Digitaliseringen av dokument har underlättat sökandet ofantligt. Jag minns hur jag på 1980-talet var tvungen att leta reda på den ena pastorsexpeditionen efter den andra för att följa min släkt bakåt. Men å andra sidan så blev man ju då också berest. I dag blir det bara sittfläsk...om jag inte lyfter ändan och rör på mig!

Jag minns att jag hade släktingar från Svedala i Skåne som jag som barn, kring 1950, var livrädd att träffa. Ty man förstod inte alls vad dom sa. I alla fall inte jag. Min far, som kom från centrala Skåne, förstod. Han hade dock sedan länge lagt bort skånskan, som ö h t inte gick att spåra alls i hans tal. Några soldater finns dock inte i släkten vad jag vet, men jag har aldrig riktigt ansträngt mig för att gå hur långt tillbaka som helst. I våran släktförening är dessutom, då, symptomatiskt, hela släkten medlemmar, utom jag.