Väktaren

Jag står på stationen och väntar på spårvagnen. Klockan är lite över ett. Bommarna fälls och spårvagnen glider som en svan in mot stationen. Det är något värdigt och överlägset över den. På skylten rullar texten: ”Undvik att åka om det inte är nödvändigt.” Jag kollar upp stationen, flest står längst fram, jag söker mig därför mot den bakre delen, en medelålders kvinna står där. Jag låter henne gå före, sedan slinker jag in och sätter mig på ett säte bakom glaset. Jag placerar ryggsäcken i famnen, undviker att röra stången och fönstret. Annars kan man luta sig mot det om man är trött. Ingen konduktör idag. Spårvagnen rör sig tyst fram över spåren och stannar vid stationerna. Några enstaka stiger på och jag är på vakt mot minsta lilla nysning eller flåsande. Corona smittar ju även med aerosolpartiklar som stannar kvar som en dimbank utan att falla till marken. Jag har blivit en väktare...

/Diktaren

Logga in som medlem så kan du läsa och skriva kommentarer här!

Då du blir medlem av Vi Seniorer får du själv en sida för egen berättelse - gratis!

Se även Diktarens Fotogalleri samt Mikroblogg VS.

Nästa berättelse »

« Åter till medlemmars berättelse-index