Datum: 2015-09-01
Nedskrivet i maj 2014.
Någon gång under hösten 2012 blev jag tillfrågad av granntjejen mittemot om jag kunde tänka mig att bli ”extra” mormor till deras ettårige son. Hon var ledsen för familjen hade inga andra släktingar. Hela 2013 har pappan skrikit därinne som en galning och skällt ut barnet i flera timmar. Ibland kunde detta pågå upp till 7 – 8 timmar i sträck. Barnet bara grät och grät. Hopplöst, övergivet, förtvivlat, livrädd.
I alla fall så hade jag ofta min dörr öppen under hösten och vintern 2013 när mamman och barnet kom hem från Dagis. Pojken rusade in till mig, och jag och mamman stod och pratade i trappan.
Runt den 1 april i år var pojken några gånger inne hos mig och ritade. Jag satte mig i soffan bredvid och frågade vad han gillade att rita. Han förklarade med sina få ord allt möjligt. Och ritade glatt fåglar, solar, hundar, osv. Och såg så lycklig ut! Kanske var det första gången någon lyssnade på honom. Efter den 2 april stängde hon alla möjligheter för pojken att komma in till mig. Hon skällde ut mig riktigt ordentligt och jag bad om ursäkt för att jag hade frågat om vad dom trodde på Dagis. I två – tre månader har pojken ropat mitt namn flera gånger i veckan.. Det skär i mitt hjärta. Mitt hjärta går i tusen bitar.
Usch, vad det kändes otäckt. Särskilt att hon fortfarande efter två månader inte ens kan växla ett ord med mig. Hatar hon mig? Jag gissar att hon mest är rädd. Känner sig överkörd som mamma, kränkt över att hennes lilla barn lyste som en sol härinne, och bara storgråter inne hos dom. Det gör ont i mig att hon kallade barnet ”elakt” flera gånger inför mig. Och att hon framhärdar att vägra ge barnet det som alla barn behöver: Uppmuntran, glädje, att kunna få ha många vuxna omkring sig. Nu har pojken bara dom. Några andra finns inte runt familjen, och inte en enda släkting finns heller. Jag darrar. Det gör ont i magen, i hela mig.
Kommentarsfältet är litet och jag väljer att tillägga istället, 2015-09-01:
Tack för ert engagemang. Efter moget övervägande hösten 2013 gjorde jag en orosanmälan till Soc.tjänsten per telefon, sammanlagt blev det 15 ggr. En gång gjorde jag också skriftlig anmälan. Jag sade att detta gått helt överstyr, att pappan hade hotat mig tidigare, försvarat en narkotikahandlare i huset och nu skrek morgon och kväll åt den lilla pojken och smällde hårt i dörrarna timme ut och timme in. De övriga grannarna har hållit fast vid sin övertygelse att det är bäst att inget se och inget höra.
Sekretess råder, därför har jag inte insyn i vad Soc har vidtagit för åtgärder. Resultatet efter allt bråk där även Dagis och Hyresvärd varit inblandat blev att föräldrarna sänkte sina röster. Av allt att döma fortsätter föräldrarna att säga till pojken att han är elak, dum, obegåvad, ouppfostrad och trotsig. Varje gång gråter han hjärtskärande. Enligt dem är allt han gör fel. Jag fortsätter att höra hans gråt. Socialtjänsten är förskonade. Så är livet för många barn år 2015.
Hela tiden visste dom att jag var den enda i huset som brydde mig. Och att jag gjorde anmälan var inget jag behövde hålla hemligt. De andra grannarna vände ryggen till. Barnet hade bara mig, det stod helt klart.
/Melinda
Besökare: 1772
Då du blir medlem av Vi Seniorer får du själv en sida för egen berättelse - gratis!
Se även Melindas Fotogalleri samt Mikroblogg VS.
Just nu har Vi Seniorer 5401 medlemmar.
Bli medlem du också,
gå till Skapa nytt medlemskonto »
Du får ett eget fotogalleri, sida för egen berättelse, en egen mikroblogg med mera - gratis!
"Spill inte krut på döda kråkor"
Vi Seniorer tar emot vissa länkvänner, se sidan "Länkar".