Flyttat hit från "Utanför ämnet", det är nämligen helt klart "inom ämnet".

Skummade igenom Forum nyss och hamnade någonstans där det nämndes åldersfixering. Kom då osökt att fundera över när blir man egentligen gammal? Vore intressant att höra vad övriga medlemmar anser om det. För mig är det bara ett siffertal i mantalslängden. Känner mig inte ett dugg äldre än jag gjorde för 50 år sedan har bara skaffat mig lite mera livserfarenhet.

Ja, åldersfixering är nämnt, och i samband med jobb och även olika uppdrag så borde det kanske tas upp mera till diskussion? Och det kanske även kan kan kallas åldersdiskriminering i de sammanhangen?
Det har varit närmast tabu har det verkat som inom etablissemanget att ta i den frågan. Lite smått verkar nu några våga nämna det lite försynt åtminstone. Ändå vet alla över 50 som sökt jobb att ålderfixeringen är kompakt! Fullständigt cementerad hos samtliga svenska arbetsgivare. Det är det som är problemet. Om man är 51 och känner sig och fungerar som 36, det hjälper ingenting alls då arbetsgivaren får se personnumret.
Har man väl kommit upp i pensionsåldern så kan man väl glömma det där, men för gruppen 55 till 65, som också är välkomna hit, är det en ständigt högaktuell fråga. Dessutom får vi nog räkna med att de som nu är 55 nog inte kan räkna med pension vid 65, pensionsåldern kommer av allt att döma att höjas. Då blir svenska arbetsgivares närmast sjuka åldersfixering att bli allt mer viktig att ta upp till diskussion.

Biggan, du skrev i september att du inte känner dig ett dugg äldre än för femtio år sedan. Jag känner samma sak. Det inre är märkligt detsamma, något vi inte anade som barn, när vi tydligt såg vilka som var gamla.

Bara erfarenheterna och mognaden tillkommer.

Men tyvärr så är skalet bräckligt, kropp och själ, när jag kände mig nedslagen i trettioårsåldern formulerade jag det som att jag kände mig som åttio år.

De som är yngre ser oss som gamla. Inte ens fotografier från ungdomen hjälper alltid då de visar en annan, gammal värld. Men i vår ålder ser vi att barnet och den unga är densamma trots att klädmodet varierat och barnet kanske står i en miljö från sekelskiftet.

Men nu? Inte känner man sig gammal nu, inte inuti. Gamla är de som är över åttio år. Är det så att de som är gamla är ungefär tjugu år äldre än en själv?

Men när kroppen var som mest sliten sist letade jag upp en bild som skulle motsvara hur jag kände mig. Det blev en Volvo PV i gråblått från 1951. Hur torra är inte packningarna i den bilen idag, hur solblekt är inte lacken. Den mår bäst av att bara fin-köras när sommarvädret är vackert. Jag längtar efter att gå i pension.

Är väl så att det är skalet som åldras men innanför skinnet är man som man är...även det förstår man med tiden....

Som ung 20 åring jobbade jag inom hemtjänsten hos äldre människor. En dag så en tant på 80 att nästa v så vill jag att du badar mej. Jag gruvade mej lite inför den uppgiften och tänkte även att hur ser en naken 80 åring ut. Det visade sej vara som att bada ett fint russin och aldrig har jag tänkt något negativt senare om äldre kroppar.

Din fysiska ålder kan visserligen omsättas genom diverse konditionstester, men hur du är på insidan avspeglar din egentliga ålder. "Det spelar inte någon roll hur gammal du är utan HUR du är gammal".
Med större delen av livet bakom oss och utifrån de erfarenheter vi bär på, vet nog de flesta att livet bör levas här och nu. Guldkornen är många och oftast gratis. Tycker det är en härlig känsla som kommit med åren - att kunna vara sig själv , våga ta för sig och njuta. Det var inte lika självklart i unga år.
Vallmoblomma

Har tänkt på att gamla människor ofta benämns "äldre"; äldre människor, på äldre dar etc. Är det någon sorts förskönande omskrivning? För mig låter äldre just äldre än gammal. Jag är gammal, äldre blir jag så småningom.
Bosse

Jag är äldre än mina barn, äldre än min lillasyster men yngre än min storebror. Gammal? Nej.

Gammal, äldre, äldst eller hur var det nu.

Jag är inte gammal, jag har bara levt så himla länge ....
Var det inte Lill-Babs som sa' så?

Från den dag man föds blir man väl äldre och äldre hela tiden?

Man frågar alltid 'Hur gammal är du?'
Man kanske borde fråga 'Hur ung är du då?'

På utsidan är jag betydligt äldre än för 20 år sedan men gammal är jag inte! Det gäller att hänga med och just nu lär jag mig allt om Windows 8. Det handlar ju om att ta upp kampen så man inte missar sina barnbarns kunskaper i ämnet!
Äldre är ingen homogen grupp och vad är det för negativt med att bli just gammal då? Jag tycker det är underbart att äga min tid som pensionär och nu kunna förverkliga en del av drömmarna jag haft!

Så vart går då gränsen för att dejta någon yngre? Det kan jag tycka verka sig väldigt olika det där. Ett av mina ex som är 56 dejtar en som är 27. Det är ju egentligen inget konstigt men det är ändå märkligt kan jag känna, i mitt fall så skulle jag aldrig träffa någon som inte är i ungefär samma ålder som mig själv. Men vad jag har märkt är att fler och fler damer väljer yngre karlar numera, hur ser ni på det med relationer och åldrar?

Karl... ingenting är väl rätt eller fel.. vi är alla olika . Själv skulle jag ha svårt att dejta med en man flera årtionden yngre än mig. Det skulle ju kunna vara min son... Det är härligt att träffa någon som ålders mässigt är på samma nivå, har livserfarenhet och som värdesätter insidan.Även om man kan vara "tonåring" och lite galen ibland.. så är ju känslorna mer mogna. Man vet vad man vill ha i sitt liv..
Vallmoblomma

Helt rätt Vallmoblomman, något så när lika i ålder är mer givande.