Där har du nog helt rätt Lasse. När man går på stan och tittar på alla som pratar i mobilen, så är det en stor majoritet som är kvinnor. Vi män har nog inte så många vänner som vi umgås med.

Jag vill skriva så här: Förutom att gå i pension vid 60 år har jag gift mig 2 gånger i mitt liv. Och alla sakerna är inget jag ångrar, snarare tvärs om.

Jag hade lyckan att få gå i avtalspension då jag 2000 fyllde 60 år. Det är snart 15 år sedan och vad jag mått gott under den tiden. Ja bortsett från några små avbrott med både stroke och hjärtinfarkt!

Livet är för gôtt att leva än att dra in pengar till andra!

Jag hade tänkt mig att jobba till 65. Men mina knän ville inte vara med om det. Jag hade en egen elfirma som jag fick lägga ner. Och försäkringskassan ville inte betala ut någon sjukpenning, utan jag fick ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Vilket betyder att jag har 0 kr i inkomst. det är tungt att leva på sin frus lön och inte kunna bidra med något till hushållskassan. Men det är väl så det ska var i Sverige i dag. Orkar man inte jobba så är det bara ut i kylan. Jag väntar på att Reinfeldt ska öppna sitt hjärta för mig

Men oj så jobbigt!
Jag vet inte hur man går tillväga, men någon form av hjälp måste det finnas? I yrken som sliter så på kroppen borde finnas speciella försäkringar. Målarna med sina nackar och skuldror. Tempoarbete deras armar. Förskolepersonal med sina höfter(de bär barnen på höfterna)osv.
Jag känner med dig och hoppas du hittar något som ger en slant, försäkringar,arbetslöshetskassa,sjukförsäkringar, sjukskrivning, mm. Ta kontakt med någon socialsekreterare mfl.
Jag önskar att allt löser sig till det bästa. God Jul önskar jag, kanske löser det sig, vi hoppas på det....Mvh/Sunny..

Jobbar fortfarande, men utan lön, bara ideellt, ger mig större tillfredsställelse än förut!

Oj det var länge sedan jag tittade in här! Blev "passionär" 1:a september 2014 efter 43 år i skolans värld. Underbart att lämna yrkeslivet med flaggan i topp och vara nöjd med arbetsinsatserna, utan att vara "utbränd" som många av mina kollegor/er är idag. Har fortfarande mycket att ge, så jag arbetar vidare i en annan bransch inom kommunikation , ca 32 tim /mån. Kognitiv och social stimulans känns positivt, och det är härligt att få uppleva flyt i livet! Ingenting är självklart och jag förstår / känner med er som inte har den rätta orken kvar.Var rädda om er och njut av nuet!
Vallmoblomma

Eftersom jag erbjöds fast anställning efter fyllda 65 år i en helt annan bransch än den jag arbetat 45 år i tidigare så tycker jag naturligtvis att man ska arbeta så länge man orkar.
Det blir en bättre ekonomisk situation också för man behöver inte räkna varje öre varje dag.
Har man bostadsbidrag jämnar detta emellertid ut skillnaderna i ekonomin rejält eftersom bostadsbidraget är upp till 5000kr/månad och man kan bo ensam i en trea.
Har man en arbetsplats kommer man i kontakt med många yngre människor som skämtar och berättar om andra saker än dem man själv grubblat på.
Likaså om man börjar studera: universitetsstudier är fria i Sverige och de ger hjärnan den behövliga motion så den inte somnar av och bildar plack med demens som följd.
Hjärnceller nybildas kontinuerligt men de måste användas annars är det detsamma som med muskelceller, muskelfibriller, de dör av att ligga i träda.
Och då dör hela organismen men sakta går det....utför ..men inte nödvändigtvis.

Fast det är nog ganska få som både har möjlighet att jobba efter 65 och som samtidigt skulle kunna klassas som "fattigpensionärer". De sämst bemedlade pensionärerna har väl som regel inte jobbat alls, eller jobbat ganska lite

Jag gick i pension då jag var 60 och har inte ångrat det en sekund sedan dess. Jag hade chansen att efter över 40 år i arbetslivet kunna få avtalspension.

Tyvärr så har denna pension på de 16 åren inte rört sig många kronor uppåt utan i reella mynt så ligger jag på EU:s fattigdomsgräns.

Men om man håller hårt i stålarna, nyttjar rabatter, gör storhandling och storkok så lever vi ändå rätt gôtt!

Att tro att de som har det sämst bland pensionärer "rår för det själv" är så klart fel!
Kvinnor i låglöneyrken de är ofta förekommande i den skaran. Slitit med skurborsten bl.a Dessutom har det naturligtvis betydelse att många kvinnor valde vägen att jobba deltid och ta hand om barnen...i den tron att maken skulle finnas där för evigt och stötta upp ekonomiskt! Skaran är således brokig! Vem trodde på att det var privat pensionsförsäkring man skulle sätta pengar i?!
Jag gjorde det förstås som jobbat med just pensioner!

Lite tråkigt att påstå det här men det är ju inte inkomsten som avgör utan utgifterna.

Håller med dig Mynta!
Då vår generation fick barn, var gravida, så fick männen inte ta ledigt.
Med fyra barn så kan man räkna ut hur många år som försvann. Man tjänade så dåligt att den inkomsten idag inte ger några poäng.Jag vuxenstuderade i 8 år, då alla barnen började skolan utom den minsta som gick på förskola.
Med fyra olika skolor att hämta och lämna till, så kunde jag inte i början arbeta mer än halvtid, för att orka med. Det tog nästan tre timmar att hämta och lämna.Pensionen blir därefter, orättvist.
Naturligtvis skulle man få samma poäng för att ta hand om sina egna barn som att ta hand om andras. Men det hamnar på ojämlikhetens bord, bland allt annat som lägger kvinnan på en ojämn nivå....Mvh/Sunny.

Nya tider nu för nu ger just föräldraledighet pensionspoäng men naturligtvis inte att jämföra med att vara i arbete utanför hemmet.
Ja den gärning många kvinnor i vår generation gjorde hemmavid blev för många ett ekonomiskt straff som pensionär.
Jag tillhör inte den gruppen - jag fick i stället dra pulkan i djupsnö för att lämna min dotter på dagis och hinna med bussen mot stan kl.7
Heltidsarbete förstås. Vad som värre är att så många undersökningar nu visar att kvinnorna tar större delen av hemarbetet fortfarande.

Med ekonomiskt facit i hand så skulle jag jobbat, minst till jag blev 70. Nivån på min pension har ökat försumbart på de 16 år jag varit pensionär. Och trots att pensionerna vi har ligger under EU:s fattigdomsnivå kan vi ändå leva hyfsat gott. Detta tack vare vår gemensamma ekonomiska varsamhet där vi hela tiden utan att snåla ändå tar till vara de tillfällen som bjuds för att hålla utgifter nere och inkomster uppe. T.ex. nyttjar seniorrabatt, gör storköp och storkok med mera...

Ja Mynta man drog pulkor och släpade på sulkys i snödrivorna. Båda mina män har rest i jobbet, fyra barn varav ett sjukt barn i barndomen, två stora hundar, öppna dagis 6,15. Detta gjorde att jag fick ta med den minsta till mitt jobb, för att när personalen som kom sju,få springa och lämna på förskolan.
Men börja arbeta gjorde jag då jag var 12 år, det gav inga poäng heller.Dygnet har bara 24 timmar. Arbeta fem timmar, hämta lämna tre timmar, hem och ut med hundarna, sedan mat, tvätt,bada de små, förhöra på läxor,läsa sagan och natta.Så upp igen kl halv fem.På förskolans småbarnsavd, hade vi 12 barn på 3,5 personal, själv hade jag fyra.
Det skulle löna sig för samhället att ge mammor eller pappor de pengar som det kostar för varje barn på förskolan för staten ca 500kr per dag barn och dag då, på 70-80 talet.Det skulle ge andra pensioner för oss kvinnor. Vilket slit.Det tar tid att komma ifatt med pensionerna, minst två generationer till. Barnen växer upp på institution och barngruppen blir tryggheten, därav gängbildningarna, föräldrarna blir bara försörjning. Mina fyra har delat ganska mycket för att få vara hemma mer med barnen. Det har blivit mer naturligt för fäder idag att dela.Min dotters pojkar har båda börjat skolan och nu i höst ska hon börja jobba.Hon är 41 år, den pensionen blir inte märkvärdig.....Mvh/Sunny

Då våra barn var små fanns det bara dagmammor så det blev att min dåvarande fru fick vara hemma med barnen. Ja det fanns dagmammor men då hade i princip min frus intjänade pengar gått åt till dem så det funkade inte. Jag hade då ett välbetalt jobb och kunde gott försörja hela familjen de första åren.

När barnen blivit ett par år så arbetade vi i skift så när den ena kom hem på morgonen gick den andra till sitt jobb. och så höll vi på tills barnen började i skolan.

Man fick göra det bästa möjliga av situationen, precis som jag/vi gör nu som pensionärer. Och för mig har det alltid handlat om att göra så mycket som möjligt tillsammans så det kändes jobbigt den tid då min fru och jag arbetade i skift. Men även då tog vi hand om barnen, handlade, städade, lagade mat och tvättade alltid tillsammans. Vi är ju två om ett hem och då är det orättvist att inte jag som man får delta i hemmets skötsel.