Franska fantasier

Detta är en fullständigt påhittad historia om en pensionerad kvinna, änka sedan något år, som i sin ensamhet bestämmer sig för att gå in på en webbsida för seniorer.

Jag kallar mig Rosie. Det låter vackert och så tycker jag om rosor i alla nyanser. Rosie låter också som ett gammaldags mönstrat tyg, sådant som min mamma hade till sina klänningar på 1940-talet.

Rosie har jag också kallat mig hela tiden när jag har haft kontakt med Max. Han heter ju också något annat i verkliga livet. Eller IRL som man säger när man är på nätet.

Vi lärde känna varandra för några månader sedan på webbsidan för seniorer. Redan första dagen när jag kommit in på sidan dök han upp och hälsade mig välkommen. Efter det har vi haft kontakt nära nog varje dag. Max bor i Jönköping och jag i Göteborg. Vi har ännu inte rest till varandra.

Max och jag skriver om det mesta. I början var vi båda lite avvaktande försiktiga, men vårt chattande har blivit allt intensivare. Jag längtar varje dag på Max första mail. Senare på kvällen chattar vi.

Det är precis som om vi blivit förälskade trots att vi aldrig träffats. Vi kallar varandra ”my darling” och ”my love” och skickar kyssar och kramar.

Jag frågade om Max ville beskriva sig själv. Han svarade inte alls på frågan. Han kanske bara missat min textrad, tänkte jag.

Jag har lagt ut ett rätt så suddigt och dåligt foto på mig. Så att man inte ska se att jag har rynkor och befinner mig i livets senare del. Max har bara lagt en liten tecknad figur. Han tänker väl också på rynkor och veck.

En dag kändes längtan efter Max större än vanligt. Jag skrev till honom och frågade om vi inte skulle försöka träffas. Ge livet en chans till något nytt och roligt de sista åren vi rent statistiskt har kvar, skrev jag.

Max var tveksam. Du kommer aldrig att gilla mig mer efter att vi setts, skrev han i mailet. Dumheter, svarade jag. Klart att jag gör, vi har så mycket gemensamt.

Rosie, my darling, jag får fundera lite till, fortsatte Max.

Jag blev lite undrande och fick för mig att Max dolde något för mig. Vad kunde det vara. Att han var äldre än han sagt? Hade han rollator? Hur kunde han se ut, kortare än mina 160 cm? Inget hår? Eller var han rent av gift?

Jag satt och grunnade framför TVn och såg på kulturnyheterna. Plötsligt kom en intervju med Modiano, nobelpristagaren från Paris. Jag såg gatorna, metron, serveringarna och kunde känna den franska atmosfären.

Det var då jag fick idén. Max och jag skulle mötas i Paris! Varför inte göra något annorlunda och oväntat i vår ålder. I stället för en träff på stationen i Göteborg ska vi träffas i Paris.

Jag satte mig vid datorn och skickade ett mail och talade om min idé om Paris. Jag tryckte iväg mailet på ”skicka”. Sedan väntade jag.

Svaret kom redan efter några minuter. Max sa JAA! Vi åker till Paris.

Jag blev alldeles knäsvag. Vad hade jag gjort? Samtidigt blev jag jublande glad. Vilket äventyr. Alla tankar om att vi var för gamla. Så gör man inte, bleknade bort. Vi började ivrigt planera i stället.

Vi bestämde oss för att hyra en liten lägenhet i en månad mitt inne i Paris. Mötas där och leva franskt. Och så blev det.

Några veckor senare har jag kommit till Paris. Jag hämtar nyckeln hos agenten. Max är på väg.

Jag går runt i lägenheten och öppnar skåp och ser hur det lilla köket är utrustat. Öppnar balkongdörren och hör storstadens ljud strömma in. Undrar vilket sovrum Max vill ha?

Jag såg att det låg en liten affär med frukt och grönsaker intill. Jag hinner gå ner och köpa en flaska vin, croissanter och ost.

Porslinet i det stora skåpet i vardagsrummet har små blommor runt kanten. Det påminner mig om min farmors tallrikar. Jag känner också en svag örtlukt i skåpet precis som hos farmor. Hur kan det vara möjligt?

Jag dukar på det runda bordet som står mitt i rummet. Tittar på klockan och konstaterar att nu har Max landat. Det kittlar till i magen när jag tänker på att jag snart ska få se honom. Han har envist låtit bli att visa något foto. Inte heller beskrivit något om sig själv.

Jag packar upp ett vitt linne med liten spetskant och en vit tunn blus och byter om. Jeansen behåller jag på. Jag tar också fram mina böcker som jag har med mig. Konst och arkitektur lexikon, guidebok över Paris och naturligtvis boken ”Lilla smycket”.

Jag tittar på klockan igen. Nu börjar jag bli nervös. Oron darrar i kroppen. Snart ska han vara här. Jag tänker på Patrick Modiano. På något sätt förknippar jag honom med Max. Kan det vara utseendet?

Jag går ut i hallen och lyssnar mot trappan. Hissen rasslar upp, men passerar våningen. Jag hör röster. Jag hör steg. Jag väntar och vågar knappt andas.

Jag hör hur dörren öppnas och stängs på våningen över. Sedan blir det tyst i trappuppgången.

Jag står kvar i hallen. Tankarna tumlar runt. Tänk om Max inte kommer. Han kanske blivit sjuk. Flygplanet kan ha blivit kapat. Det kanske blivit dimma. Han kan ha missat planet. Glömt passet. Glömt biljetten. Tåget till Kastrup har fått motorhaveri. Bron är avstängd. Jag går igenom alla varianter jag kan komma på för att hindra honom från att komma fram.

Då ringer dörrklockan. Jag öppnar dörren.

Bon jour, madame, säger en okänd man. Jag stirrar på honom och ska precis ge honom en kram. Hejdar mig. Mannen står kvar i trapphallen och säger något på franska. Är det verkligen Max?

Mannen fortsätter att prata franska. Jag snappar upp något om elektricitet och i samma stund halar han fram ett legitimationskort. Jag tittar på det och vet inte vad jag ska svara honom. Kan han vara från elverket? Han har ju civila kläder. Det kan väl inte vara Max som skojar med mig.

Jag återfår fattningen och säger till honom att lägenheten inte är min och han får prata med agenten om elektriciteten.

Jag kommer från agenten, säger han. Jag vill bara skriva av elförbrukningen. Kan madame vara vänlig att låta mig göra det, fortsätter han. Det tar inte lång stund.

Jag släpper in honom i hallen där det sitter en mätartavla som jag inte sett tidigare. Han tar fram ett block och antecknar noga. Jag står bredvid och mina kinder blossar av förvirring. Tänk om jag hade kastat mig om halsen på honom. Nu ser jag att han kan vara högst fyrtio år.

Han tackar och går. Jag stänger igen ytterdörren och går in i vardagsrummet. Häller upp ett glas vin och sätter mig vid bordet. Nu måste Max snart komma. Jag vill inte göra bort mig mer. Vilken idiotisk idé att åka till Paris och träffa Max, tänker jag.

Just när jag tänkt den tanken ringer dörrklockan en lång signal. Jag öppnar inte utan frågar om det är Max.

Yes, my love, svarar en röst. Och jag vet att nu är det rätt man.
(Fortsättning?)

Riktigt spännande, hoppas på snar fortsättning!

Fortsättning, absolut! Du skulle bara våga något annat! Kul story, tack för dagens första skratt!

Franska fantasier, del 2.

Fortsättning på historien om Rosie och Max som träffats genom webbsidan för seniorer. Allt är påhittat och eventuella likheter med verkliga personer är en ren tillfällighet.


Jag öppnar dörren och ser rakt in i en stor rosa rosenbukett.

Rosor till min Rosie, säger mannen som jag kallar Max men som heter något annat. Jag tackar och tar emot buketten. Välkommen, säger jag och flyttar mig baklänges så att Max kan rulla in sin jättestora resväska som tar upp hela hallgolvet.

Jag ser en vithårig äldre man med glasögon. Lång och smal. Han påminner om min gamla tysklärare på läroverket för länge sedan. Han som vi kallade ”Punkan” eftersom han en gång kommit cyklande med punktering på bakdäcket.

Jag känner mig plötsligt lite blyg. Den öppna och lättsamma jargong vi haft på nätet är som bortblåst.

Du får välja rum först, säger jag för att bryta tystnaden. Jag bär den stora rosenbuketten som en buffert mellan oss. Sätter näsan i den och drar in den mjuka rosendoften. Max säger ”damerna först” och hänger av sig sin marinblå jacka i hallen.

Ok då, svarar jag bakom rosorna.

Lägenheten har två sovrum inåt gården. Jag går in i det mest feminina av rummen. Flera änglar i guld svävar över sängen i stället för en taklampa. Massor av vita kuddar med rysch-och-pysch ligger strödda över överkastet. Jag förstår att det inte passar Max.

Max har redan rullat in sin stora väska i det andra sovrummet. Där står en stor bred säng och ett skrivbord. Jag ser en stor vas på golvet och passar på att ta den med till köket och sätter rosorna i den.

Jag räcker fram ett glas vin till Max. Vi får börja med att skåla för oss och Paris, säger jag. Våra blickar möts och nu ser jag inte längre tyskläraren, utan min Max IRL.

Det är precis som om en gnista tändes i Max samtidigt. Han sätter ner vinglaset och kommer snabbt fram till mig. Jag måste få krama dig, min Rosie, säger han.

Spänningen lossnar. Vi sätter oss vid bordet och när Max ivrigt börjar berätta om att han först av allt vill se Napoleons kista och jag säger att jag vill se Josephines slott Malmaison, skrattar vi båda.

Max hämtar en pärm där han gjort noggranna beskrivningar över vad han vill se i Paris. Jag hämtar min ryggsäck och tar fram mina plastmappar med anteckningar och urklipp på det som jag vill se.

Vi pratar och skrattar och har tusentals ord att säga varandra. Det känns precis som när vi chattade med varandra. Snabba korta meningar som bollas mellan oss.

Skymningen sänker sig över Paris och gatlyktorna tänds. Max och jag går ut genom porten på Rue Delambre. Max lägger armen om mig och vi ser ut som ett äldre par som hållit ihop i årtionden. Ingen skulle tro att vi såg varandra för första gången för tre timmar sedan. Vi kallar fortfarande varandra för Max och Rosie, användarnamnen på webbsidan för seniorer.

Tack, Karolina! Det var ju bra att Max dök upp till sist, men Rosie verkar företagsam och uppfinningsrik så hon hade säkert inte deppat ihop ändå. Hoppas de fick en trevlig vistelse i Paris.

OH Karolina !!! Va´ du skriver härligt ! Väntar med spänning pá fortsättningen , vad ska dom se först i mitt underbara PARIS ?
Hoppas din helg blir GOD .
varm kram frán Canarias