Här följer äntligen sista delen på berättelsen om Rosie och Max. Två tidigare avsnitt finns under "Resor och resmål".

Sanningens minut i Paris

Jag står i ett provrum på klänningsavdelningen på Galleries Lafayette. Fyra olika klänningar hänger på krokar och en femte har jag på mig.

Jag som brukar avsky att prova kläder tycker plötsligt att det är riktigt roligt. Klänningar åker på och av en efter en efter en och emellanåt tar jag några danssteg framför speglarna.

- Rosie darling, här är en pang-klänning för dig, säger Max utanför provrummet. Han sträcker in handen vid draperidörren och jag tar emot ytterligare en klänning att prova.

Jag drar den snabbt på mig, snurrar runt och speglar mig ur alla vinklar.

- Åh, vad fin denna är, säger jag till Max. Klänningen är vit med stora gröna prickar. Den har en vid kjol som rör sig vackert när jag snurrar runt. Jag känner att den här klänningen är helt rätt. Expediten kommer fram och nickar beundrande och säger något på franska.

Jag bestämmer mig och säger ”oui” till expediten. Klänningen är mycket dyr, trots rea, men om jag tänker på alla ekonomiska köp jag gjort genom åren och så få klänningar jag köpt, så kan jag unna mig detta dyra undantag.

Max går i förväg upp till restaurangen högst upp i varuhuset. Han ska ta ett bord för nu börjar det bli lunchrusning.

Jag skyndar mig upp för trapporna med min vackra klänning i en stor fin klänningskartong.

Jag ser Max på långt håll en bit in i restaurangen. Jag ser att han pratar med ett äldre par, men innan jag hinner fram har de försvunnit bland alla lunchgäster.

Max lyfter en flik på kartongen och kikar in i lådan.
- Den blir toppen till balen, säger han. Men nu ska vi ha mat!
- Träffade du några du kände? Frågade jag, jag tyckte jag såg att du pratade med ett äldre par.
- Nej, sa Max, där har du sett fel. Jag känner ingen här, fortsatte han.

- Jag lommade efter Max bort till en bardisk full med sallader, pajer och grönsaker. Jag kunde inte släppa tanken på att Max pratade med några personer som jag inte fick veta vilka de var. En oroskänsla började spira inom mig.

Kvinnlig intuition, kanske eller så var jag bara överkänslig.

Men snart pratade Max och jag som vanligt. Skojade och skålade i rosévinet. Jag klappade kartongen med klänningen och kände mig glad och nöjd. Det surrade av franska röster runt oss.

- Jaså, det är här du sitter! En svensk gäll röst skar genom restaurangluften. Jag ryckte till som om jag blivit träffad av en pil. Kände igen det äldre paret som plötsligt stod framför oss. Förvirringens tankar for runt i mitt huvud.

- Slå er ner, sa Max och flyttade fram två stolar.
- Det här är min bror och svägerska. Och detta är min väninna Rosie från Göteborg, sa Max. Jag märkte att han var besvärad.
- Och var är Maggan då, frågade brodern och gav mig en snabb blick.

På en sekund förstod jag. Och på två sekunder hade jag velat sjunka genom golvet på Galeries Lafayette. Max förvandlades till en fullständigt vanlig otrogen man i mina ögon.

Jag repade mod och tog en stor klunk vin. Hörde mig själv föreslå en skål för paret Max och Rosie som inte fanns IRL utan bara på webbsidan för seniorer.

SLUT!

Tack Karolina!
Kände igen paret om än vid andra namn.Det märks att man levat länge då man är bekant med så många livsöden. Du skriver så bra och medryckande.Hoppas vi får fler skildringar vartefter. Mvh/Sunny