Två frågor går ihop till en - Måste vi jobba längre än till 65 innan vi kan ta pension och kan vi inte få jobb p.g.a. aktiv och fullt medveten åldersdiskriminering av arbetsgivare? Och följdfrågan blir förstås; vad gör vi då?
SVT:s Rapport tar nu upp denna fråga. En artikel finns att läsa här: Attityder hinder för jobb upp i åren
Som det konstateras i den artikeln, och som minister Ulf Kristersson uppenbarligen också är fullt medveten om, så finns det forskning som visar att en 31-åring med samma kvalifikationer som en 46-åring har tre gånger så stor chans att bli kallad till en anställningsintervju. Om forskarna istället skulle, lika noggrannt, kontrollera skillnaden mellan en 31-årig och en 56-årig arbetssökande tror jag knappt att Rapport skulle våga redovisa resultatet, det finns anledning att tro att den siffran är helt fruktansvärd.

/Bengt

Att spekulera i hur stort eller litet intresset kommer att vara från arbetsgivarsidan om 10-15 år, är ju helt meningslöst. Det kommer självklart att vara villkoren för anställningar som är avgörande. Vi kan ju inte basera på dagens gällande villkor. För att kunna höja pensionsåldern måste det kopplas till att åtgärder görs för att äldre blir mer anställningsbara. Det är väl där vi måste börja, för att ändra pensionsåldern, vilket är både rimligt och nödvändigt.

När vi införde allmän pension var medellivslängden 60 år och pensionsåldern 67 år. I dag är pensionsåldern 65 år, med en flexibilitet 61 - 67 år. Vad vi nu talar om ligger väl ett par decennier framåt i tiden. Med en prognosticerad medellivslängd på över 90 år. Med andra ord 30 år högre än när pension infördes. I det perspektivet låter ju pensionsålder 75 år, med en flexibilitet kanske mellan 72 och 78 år, helt rimligt i detta "spånande" skede.

En del kommer av olikja skäl inte att kunna arbeta till 75 år, precis på samma sätt som en del av olika skäl i dag inte kan arbeta till 65 år. Gränsen 65 är inte "tvingande" i dag och gränsen 75 kommer inte att vara "tvingande" i framtiden.

Det är bra att regeringen inte mörkar i en angelägen fråga, utan håller den levande. Försörjningsbördan på en krympande försörjarskara och en markant ökande skara som skall försörjas, är skrämmande. Detta får inte "sopas under mattan".

Inlägget och Rapport-inslaget från 30/1 var alltså något som kom före uttalandet från Reinfeldt om att vi kan komma att behöva jobba till 75 och innehöll ingen bestämd ålder - men det hänger ihop, så 75-årsdiskussionen kan vi ta här i samma tråd.

Att mer allmänt jobba till 75 gör det. Det som första inlägget och Rapport-artikeln tar upp, och som även Reinfeldt talade om, är mer akut. Redan om ca sex-sju år blir vi som får försämrad pension (nya pensionssystemet) 65. Om vi inte kan överleva på de kronor vi får, då måste via alltså jobba vidare, åtminstone ett år. När vi samtidigt har utpräglad åldersdiskriminering och en syn på alla över 45 som odugliga från de flesta svenska arbetsgivare som man inte har i andra länder - hur ska vi då göra? Det är det som är den första frågan, och som är tämligen akut.
Sedan blir det ju inte bättre som det ser ut. Kommer de svenska arbetsgivarnas taskiga attityd mot alla över 45 och negligering av erfarenheter kontra modern utbildning att hålla i sig samtidigt som det blir nödvändigt för överlevnaden att jobba till 75... ingen hållbar situation.
Hur pass "tvingande" det blir att jobba till viss ålder är och kommer bli olika för olika människor. För dem som faktiskt inte kan överleva på det lilla de får blir det ingen valfrihet att gå tidigare.

/Bengt

Bengt.

Det finns naturligtvis bakomliggande faktorer till arbetsgivares attityder till äldre arbetskraft. Nog är det det vi måste börja med att titta på. Vilka faktorer och i vilken grad de är attitydsskapande. Alla som i dag driver företag är väl medvetna om att de är nödgade att försörja sin verksamhet med kompetens. Den kompetens som behövs i dag och den som förväntas vara behov av i verksamhetens framtid.

Dessvärre är det så att det föreligger stora brister därvidlag, vad gäller äldre arbetskraft. De har förvisso ofta stor erfarenhet. Dessvärre erfarenheter som är mindre användbara i dag och i framtiden. Icke sällan är det så att de "gamla" erfarenheterna t o m ligger dem i fatet.

Alla i företag måste vara deltagande i verksamheterna på ett helt annat sätt än vad som är de äldres erfarenhet i verksamheterna. Deras erfarenhet bygger på att stå vid en maskin och göra vissa moment. I dag krävs att t ex ställare och maskinoptimerare kan kommunicera med kunder, lösa problem tillsammans, behärska olika språk och vara väl insatt i nu gällande och i framtiden kommande teknik (inte minst IT). Många av de äldre arbetssökandena har inte kompetensen och har dessutom inte ambitioner att vilja tillägna sig. Anställningsbarheten är låg och det finns orsak och förklaring till arbetsgivares attityd.

Jag är övertygad om att om arbetsgivarnas förutsättningar förbättras kommer det att avspegla sig i attityderna. Dessvärre har jag inget bra förslag på tillvägagångssätt.

Jag förstår inte riktigt logiken i det som skulle försvara arbetsgivarnas ovilja att anställa äldre; att det skulle kunna innebära kommunikationsproblem. Jag har en känsla av att vi som är äldre kanske till och med har en stor fördel, vi är i allmänhet rakare i kommunikationen, de flesta av oss har inte arbetat avskärmade från omgivningen utan kan nog ta diskussioner med både kollegor kunder och andra. Viljan att lära sig nytt är enligt min erfarenhet ofta större bland äldre än yngre.
Jag tror tvärt om att oviljan att anställa äldre beror på okunskap bland arbetsgivarna och att man förutsätter att en yngre är mer villig att lära nytt. Jag tycker den åldersdiskriminering som råder allmänt i samhället är mycket obehaglig och leder till att generationerna fjärmar sig alltmer från varandra. Det finns ingen vilja att lära av dem som har erfarenhet utan man förkastar deras kunskaper och glorifierar okunskapen!