Immanuel Kant formulerade det välkända uttrycket tinget i sig (das ding an sich) men också tinget för oss (Das Ding fur uns ) Kant menade att vi kan inte veta något om tinget i sig då vi inte känner världen utanför vårt medvetande. Och genom språket medvetandegör vi tinget för oss dvs den verklighet som vi kan uppfatta med hjälp av våra sinnesorgan. Språket är ett fantastiskt system för kommunikation mellan oss människor men språket har likväl sina begränsningar. Här är några.
Ett av de problem som vi har med orden vid kommunikation är att de inte är tillräckligt precisa eller exakta. Det betyder att vi förstår ordens betydelse i stort men sällan exakt. Så om vi skapar många meningar som innehåller många ord som vi bara förstår något så när så blir meningen djupare sett obegriplig eller snarare var och en tolkar utifrån sin förförståelse meningen på olika sätt och därigenom uppstår det så klart missförstånd.
Ett annat kommunikationsproblem är att vi har ytterst få språkliga medel att tala om våra primärupplevelser. Jag har lyssnat på åtskilliga intervjuer med t e x idrottsmän som efter de utfört en stor bedrift en bragd förgäves försökte beskriva sina känslomässiga upplevelser En intervju kan låta ungefär så här.
Hur skulle du vilja beskriva dina känslor just nu?
Det är otroligt, underbart, fantastiskt, det är det här jag drömt om, jag måste nypa mig i armen för att tro att det är sant och till slut
- Det går inte att beskriva med ord
Nej just det till slut går det inte att beskriva med ord.
På det här sättet förhåller det sig med en rad olika primärupplevelser.
Kan någon t e x beskriva vad kärlek är för något?

Nä det är sant, ju. Att beskrivningar sällan är exakta. Särskilt sådana av känslor. Beskrivningarna innefattar ofta metaforer, hänvisningar, och utomspråkliga yttringar, såsom gester och tonfall och mimik och allt möjligt annat. Men som tur är, och i kontrast mot beskrivningen, om vi betraktar denna objektivt, så infaller ändå i tid och verklighet ofta - men givetvis inte alltid - det fenomenet att .... vi förstår exakt! Att vi exakt förstår.
"Ja, exakt, nu fattar jag! Ah, just precis!"
Och det är ju roligt.
Speciellt som vi sedan absolut inte kan redogöra för vad vi just har förstått....
:)

En fråga som jag tycker är intressant i det här sammanhanget är hur precist det skrivna ordet är och kan bli Ytligt sett kommunicerar vi ju allt intensivare i vår tid tycker jag både genom tal och skrift men överför vi något väsentligt budskap. Jo i viss utsträckning.

Inte så konstigt om jag genom den inre monologen kommer att tänka på Knausgaard som ju på ett närmast självutlämnande sätt skrivit om sina relationer. Inte minst med närstående. Och fått betala ett högt pris för det. Var det mödan värt? Utan tvekan Ja! om man mäter det i social framgång men frågan är om det alstrade övervägande positiva minnen hos honom själv.

Jag tycker man skall anstränga sig i sitt skrivande för att inte blanda in släkt och vänner i författeriet. Dom är oftast inte tillfrågade, och skulle dom bli det så föll projektet. Men Knausgård har jag inte läst, så jag skulle nog inte yttra mig här.

För några år sedan gjorde jag ett inlägg som just huvudsakligen handlade om att utlämna närstående Den löd så
Boken *Om man håller sig i solen* har jag läst och min spontana reaktion var ”Det skall fan vara förälder”
Måste erkänna att jag har svårt att engagera mig i Johannas problem ,som om man får tro hennes egna uppgifter i en intervju handlade om en uppgörelse med sättet som hon blir vuxen i den kulturmiljö hon växte upp.
Samtidigt som hon funderade över vådan av att lämna ut familjelivet men det finns en enkel förklaring.Hon är författare.Och vill göra karriär.
En liknande bok är Christina von Krusenstjernas *En spricka i kristallen * som också handlar om en flickas uppväxt i en överklassmiljö, där det är viktigt att den offentliga fasaden skiner, glänser och strålar. Bokens huvudperson Suss beskrivs som en blyg flicka som gör allt för att bli älskad att ha en famn att krypa upp i.Men hennes osäkerhet blir alltmer irriterande för modern och Suss känner sig alltmer utanför.
Ännu en bok om svårigheterna att bli vuxen således, och om svårigheterna att kunna leva i kristallkronornas skugga.
Nu kan väl båda de här uppgörelseböckernas te sig ganska godartade i jämförelse med Felicia Feldts konfrontation med sin mamma *barnuppfostringsexperten* Anna Wahlgren, som f.ö. lett till en debatt inför öppen ridå, eller med Karin Thunbergs skildring av hennes mors hemligheter och originella livsstil. En livsstil som tog sig makabra uttryck som att spara allt, gömma undan och gräva ned sopor, stridigheter med grannar men sympati för hemlösa katter Allt som till slut ledde till att hon själv skrev in sig på psykiatrisk klinik.
Men den mest motbjudande uppgörelsen eller kanske snarare avrättningen är dock enligt mitt sätt att se Jan Myrdals beskrivning av sina ikoniserade föräldrar Alva och Gunnar Myrdal. Det var särskilt modern som blir drabbad i den självbiografiska boken *Barndom* som f.ö. utgör den första av en svit på fem En svit som enligt Jan själv som bärande tanke betonade jagpersonens vikt i motsats till familjeband och släktband.
Det som den tidens kritiker främst reagerade mot var den hatfulla skildringen av den biologiska modern. En skildring som på sin tid väckte en stor debatt och kallades både grotesk och nådeslös. Det gick så långt att Alva var beredd att anlita advokat för att få sonen fälld för förtal. Att Alva men också Gunnar fick hela sin ålderdom förstörd är inte svårt att förstå.
Jag har aldrig varit svag för kannibalism Särskilt inte om gärningarna inte begås för köttets skull utan för karriärens skull.
En bok som jag själv uppfattar som betydligt mer läsvärd än de ovan nämnda uppgörelseböckerna är Ninar Esbers bok *Samtal med min far, Adonis * Boken kom till genom att dottern ville lära känna sin far som människa och inte som en officiell person
Hon sammanställer därför en lista på frågor som hon vill ha svar på. Och svaren kom sedan att ges ut i bokform. Där ställs frågor om faderskap, om religion, om livets mening mm.
En givande bok som på ett intressant sätt belyser de oundvikliga skillnader som finns i barns och föräldrars sätt att förstå tillvaron.

Den typen av böcker ser jag mer eller mindre som obevisat skvaller inte ett dugg bättre än det som står i Hänt i Veckan och övriga skvallerpressen. Sådant skulle jag aldrig läsa med någon större behållning...

Och det blir ju bara deras sanning. Ett litet exempel där 10 personer ser samma sak men ändå inte kommer fram till samma sanning. Låt säga att dessa 10 personer står runt omkring en staty och ser den från tio olika håll. Alla skall sedan beskriva vad de ser. Och självklart har vi som resultat tio olika sanningar som är lika sanna. Men ingen har ju hela sanningen, för att få fram den så måste alla tio jämka sina sanningar och försöka nå ett resultat så nära sanningen det går.

I fallet ovan med statyn går det nog bra men når vi kommer till nära relationer som barns upplevelser med sina föräldrar blir det svårare med alla personliga känslor inblandade. Mina fostersyskon och jag kunde aldrig enas om vissa händelser som vi upplevde som barn...

Nja nu rör det ju sig ändå i många fall om erkända etablerade författare typ Jan Myrdal, Knausgård så många läsare ger nog deras utsaga större värde än ett Hänt i veckan repotage.

Ja så stort värde att Alva Myrdal hotade att stämma sonen för förtal. Att hon fick sin ålderdom förstörd förvånar nog ingen.

Sanning tycker jag är en term som är nästan omöjlig att definiera därför att vi människor kan ju bara uppleva världen genom vår specifika genuppsättning som skiljer sig från andra människors.
Och vem vet bland de 10 som tittade på statyn kanske det var några som tyckte det var en bildstod, skulptur, byst, monument snarare än just en staty

Oavsett det är en etablerad författare eller okänd människa som skriver om sin barndom är det ändå bara den människans sanning. Och på det skall vi som läsare tolka det skrivna.

Hade jag känt familjen kunde det kanske gett mig någon behållning, annars blir det lika lite innehåll för mig som att titta i Hänt i veckan eller annan skvallertidning.

Visst det blev tio olika betraktelser där var och en hade sin sanning. Jan Myrdal har självklart sin sanning, men den kan jag aldrig obevisat se som min sanning. För mig kan ju Alva Myrdals sanning vara lika rätt... Men jag bryr mig inte de får anklaga varandra bäst de vill, det är deras problem!