Efter att ha lagat mat och bakat bullar för att blidka Hermans mage drog jag iväg. Kånkande och frustande släpade jag iväg alla mina saker och byrackan. Herman höll på att dressera snabeldraken inför min ankomst.
Han hade inte städat sedan sin 40års dag och nu hade han hittat snabeldraken under en hög med foton. Han såg mycket koncentrerad ut när han försökte komma åt smulorna under bordet.
Jag sparkade in dörren och slängde maten på diskbänken som för dagen var skinande blank. Herman stirrade på lasagnen som en hungrig hund och grävde ner den i kylskåpet. Nu skulle äventyret ha börjat men Herman skulle dricka något svart lut som han hade kokat i en kittel på spisen och naturligt vis skulle han ut och förpesta luften ett tag också. Efter förrättat värv drog vi ner i de så kallade ateljén som var en städskrubb inlindad i tyg och tomma filmrullar. Herman sparar filmrullar av någon konstig anledning.
Herman slet upp en film med ljuset på sedan flinade han och sa, lurad. Det var inte min film. Han stod på behörigt avstånd om man nu kan göra det på en yta av en städskrubbs storlek. Så jag kunde inte få runt armen i en högersving. Ljuset släcktes och Herman började treva men inte på mig. Han letade efter framkallningsdosan och lite andra konstiga prylar, ett hjul och en konstig pinne som man skulle sätta i mitten sa han. Efter en stunds tystnad tändes ljuset och Herman var färdig.
Vi drog upp till köket för att dunka burken i Hermans bord. Herman skakade och slet burken fram och tillbaka värre än han skulle vara ute med insamlingsbössan till Rädda Barnen.
Nu hade Herman framkallat sa han. Men det var inte sant för vi fick vänta i flera minuter på att det var färdigt. Så blev det då färdigt att torka filmen. Herman plockade fram hårtorken och fönade filmen.
Nu skulle Herman leta fram en karta med bilder som han visst exakt var de låg sa han. Han dök ner i arkivskåpet och kom upp bakom bokhyllan inne på kontoret. Ingen bildkarta där inte.
Här måste de vara. Skrek han, och dök in i en garderob och slingrade sig ut under en säng i ett annat rum. Jag gick ut och drack lut, emedan Herman likt en mullvad kröp in och ut i alla skrymslen och vrår. Bilderna var spårlöst försvunna, Herman ruskar sina vackra lockar och går ut för att dricka lut och förpesta luften igen.



Vi beslöt enhälligt att gå till mörkrummet med min nyfönade film för att se vad vi kunde åstadkomma. Herman plockade fram en massa trasigt papper ur en ask. Har inte Mannen råd med ett helt papper tänkte jag, skall det bli ett pussel av mina bilder, mina tankar irrade oroligt runt i huvudet. Dass- mörkrum innehöll förutom tronen och tvättstället, två vingliga bord, det är bra om man vill ha rörelse i bilden sa Herman, en apparat som såg ut som ett mikroskop. Du får krypa sa Herman när jag försökte att slingra mig in emellan benen och bordet. Sitt, röt han, och jag satt. Häng inte på bordet, pilla inte på sakerna. Skall du pilla så använd pincett. Kommandona var många och konstiga. Jag drog mig stilla tillbaka till tronen och inväntade nya kommandon.
Efter en stund i mörkrummet fick jag lov att apportera ut i köket med en pusselbit och slänga upp den på kaklet vid diskbänken. För ljust sa Herman ingen skärpa. Det kanske är rörelse i bilden tänkte jag. Herman släpade in mig i Dass- mörkrum för en ny omgång. Så gick hela dagen och det blev många omgångar i mörkrummet den dagen.
Efter åtskilliga timmar grävde Herman upp lasagnen. Familjen och jag fick smaka varsin liten bit på den, medan Herman smällde in ett par kilo på rekordfart 2min 36sek. Herman grävde ner sista biten i kylskåpet igen. Byrackan glodde surt på honom hon ville smaka lite, men Herman morrade så hon gick ut och la sig i skohögen, för att nosa fram något ätbart.
Kvällen kom och min trogne vapendragare anlände med den grå springaren av modell Mondeo, för att föra oss till vårt lugna bo. Huvudet surrade av all korvstoppning och nya uttryck. Jag somnade och drömde om mina turer i Hermans mörkrum jag framkallade mardrömsbilder under Hermans ledning hela natten. Herman och jag har stämt träff i mörkrummet igen för att göra drömbilder, då får jag göra arbetet säger han.
sarelina.

Go`middag Sarelina !
som gammal fotograf sà tyckte jag det var intressant att följa
ert mörkrumsarbete, jag har ocksà använt dosa att
framkalla i.
När jag var pà bogserbàtskonferens i New Orleans, tog jag bilder av alla föredragshàllare o sen framkalla jag i dosan pà muggen,
o nästa dag till en fotograf som gjorde bilder att visa pà
nästa möte. Det var spännande o det funkade.
Du väcker gamla minnen, detta var ju pà 70-talet, nu är det mycket enklare med digitalkameran.

Vilken härlig text! Du har en alldeles egen ton, och jag ser fram emot att läsa fler inlägg av dig!
Lisen

Vilket äventyr, tur att jag har digitalkamera skulle nog bli ett nervvrak om jag skulle behöva framkalla bilderna på det sättet. När vi var barn så hade min bror gjort ett mörkrum där han framkallade foto så alla dessa vätskor, papper och burkar kan jag se framför mej. Kul att läsa.

Trevligt aktstycke!
Även jag har framkallat bilder, men ensam och inte så trångt. Dock var det en viss tjusning att se bilderna långsamt framträda på papperet. Men det är svunnen tid och svunnen teknik. Men nog är det enklare nu med hjälp av dator.
Vänligen
Edor

tekniken är dock inte helt glömd och det är en konst att göra det på gammalt vis

Härlig text Sarelina som i visst överensstämmer med mina svartvita framkallade kristaller och hus i slutet av 1950-talet. Vill höra/läsa mer om Dina äventyr!