Varför kan man aldrig sluta att oroa sig för sina barn? Det är lätt att säga att man måste lämna det men i verkligheten är det så in i vassen svårt.Rent förnuftsmässigt förstår jag detta men när barnen är vuxna skulle man ju kunna lämna det.Ursvårt.
Winger

Jag tror att det kanske beror på hur man förhållit sig till barnet under dess uppväxt, hur hårt man knutit det till sig. Kanske beror det också på vilka traditioner man bär med sig från sina föräldrar, det ligger väl nära till hands att göra som de gjorde. Själv hade jag ingen sådan barlast utan sökte efter ett sätt att förhålla mig till mitt barn. Det var då jag kom att läsa en dikt av Kahlil Gibrans som gjorde starkt intryck på mig:

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar till Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er, men inte från er.
Och fastän de finns hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar.
Ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar.
Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni inte kan besöka,
inte ens i era drömmar.
Ni kan sträva efter att efterlikna dem, men sök inte göra dem lika er.

Underbar dikt, Bosse, och så sann! Men våra barn är ju vår anknytning till det kommande, de är vår odödlighet, är det inte naturligt att man oroar sig för dem?

Visst kan man oroa sig men inte lägga sig i utan finnas som stöd om det efterfrågas.

Endel band är så starka och känslomässiga. Människor som varit nära en tid känner man nästan för väl men man måste kanske lägga band på sej.

Visst oroar jag mig, jag är en så´n person, men jag håller det för mig själv. Finns dock alltid här när dom behöver mig!

Bosse.... vilken underbar dikt!
Att förhålla sig till barn på ett balanserat sätt kan ibland vara svårt.. Ett skört barn kan behöva större anknytning, man behöver kanske vara både förälder och kamrat .. att välja rätt bemötande gentemot ett barn i en sådan situation är inte enkelt.. där styr hjärtat före förnuftet.Vuxna barn ska gå sin egen väg, göra sina val och utvecklas på sina sätt.. Även om vi kanske tittar på och tycker att många av deras val är tokiga..med vår erfarenhet i bagaget så är vi bara åskådare..och oron får vi bära med oss inombords.Det är ständigt en balansgång!

"Barnet föddes och livet förändrades mer än man någonsin hade kunnat drömma om. Man upptäckte att man hade fått osynliga antenner som tog in varje hack i andningen, varje skiftning i temperaturen, varje nyans i ansiktsuttrycket hos ens lilla dotter. Ingen berättade att denna förändring var oåterkallelig. Att man skulle känna sitt eget hjärta varje smärta, varje förlust, varje besvikelse, varje avvisande, varje grymhet som hon upplever-livet ut."

Vallmoblomma

Åh dikten av Kahil i "profeten" är underbar och så sann. Man kan ju försöka att sträva mot detta att få det så här. Tyvärr är inte verkligheten så vacker som i dikten, skulle önska att den var det. Det är ju ett känsligt ämne också för man vill ju gärna vara en bra morsa med självständiga barn.SEn tror jag att alla mer eller mindre är en aning oroade för sina barn , speciellt i dessa tider med mycket droger med mera.Tack för fina kommentarer här, det känns bra.