Vi besökte pappa på olika tider, syrran , jag, mamma och ibland våra barn. Mamma var jätterädd för att klaga, hon fjäskade och krusade för att bli omtyckt och att pappa skulle få bra vård.
Hon var lite dement redan då och blev rädd då vi alla klagade på hur pappa hade det. Det var många faktorer att ta hänsyn till.
Denna dag kom jag mitt i maten, de gamla satt utspridda vid de långa borden. Några var blinda och rullstolsbundna.
Maten var en grå sörja, en gammal blind man visste inte att han fått sin mat.
Han satt där och väntade.
Inte ett ord hördes-hej på er- sade jag glatt, hur har ni det idag då-? Oh vad är det för glad röst sade en söt gammal dam-, det är Sunny, Arnes dotter- hur har ni det? Är maten god då- frågar jag medan jag för den blinde mannens tallrik närmare och ger honom en gaffel.-Oh så roligt att höra en glad röst säger lilla damen som också är blind-, berätta något för oss.
Jag berättar om vädret och vilka blommor som slagit ut, något roligt som barnbarnet sagt. Skedarna börjar slamra mot tallrikarna, de åt och lyssnade och skrattade.
Tänk så lite som behövdes, jag drog iväg med pappa då han var klar, -hej då med er -ha det nu så bra- Tack tack kära du- blev svaret.
Jag gick med ryggen emot dom så de såg inte tårarna. Inte en människa var synlig under måltiden. Mamma sade att de låg och solade utanför. Jag såg det aldrig, men syrran såg det.
En gång hade hon fika bröd med till pappa , hembakat och hon ville låna mikron, men det fick hon inte.
Personalen pratade inte det var dött på stället.
Då pappa dog åkte jag omedelbart och packade alla hans saker fort som ögat, en personal kollade på vad jag gjorde. Jag sade inte ett ord mer än att- nu är pappa borta och det är då skönt för honom-.
Jag tog hans skor och tröja som luktade pappa och så drog jag bara utan ett ord.
Vad skulle man säga, pappa kom upp med utslagna tänder till akuten, blåtira och helt uttorkad, mamma låg i influensa, syrran var utomlands, jag hade ett sjukt barn på sjukhus, men försökte åka mellan, men missade hur dåligt han mådde.
Han var nästan död, de satte dropp som gjorde att aortan brast eftersom han var helt uttorkad.
Pappa kunde inte själv gå upp pga stroke, så hur han fått sina skador vet vi inte.
Vi ville anmäla men mamma sade helt ifrån, hon ville bara få slut på allt därifrån.
Syrran och jag har sagt att vi ska prata med något ombud, men det blir inte av, så blev det mammas tur att bli sjuk och gå bort, med också hemska upplevelser av vården. Vi var på sjukhuset hela dagarna, men det är en annan historia.Mvh/Sunny

Vad skall man säga? Fy f-n!

Det var så på-sveriges bästa äldreboende-också, de tog rast då de behövdes som bäst. Men omläggningar av scheman fick de bättre tid vid matdags.
Pappa hade glasklart minne bakåt, men närminnet var helt borta. Jag kunde lämna rummet en minut, gå in igen och han blev lika glad igen att jag kom.
Därför anser jag att han var extra utsatt och jag har sett det förr i vården.
Pappa sade alltid-jag är så tålig, det har jag varit hela livet- och det stämde.
Trots en svår sjukdom vi har i familjen arbetade han fram till sin pension, trots svår värk,mm.
I barndomen var han med om en svår olycka han låg på sjukhus i två år då han var sex år. Där fick han sitt tålamod, han var en så snäll människa.
Jag har honom att tacka för mycket i livet.Jag lärde mig moral, etik,hänsyn, djurvänlighet, floran, geografi, målandets och skrivandets konst. Som funkade till min första stroke.
Jag önskar att jag aldrig kommer i så värnlöst läge som min pappa gjorde...Mvh/Sunny..

Syrran och jag slapp att ha våra föräldrar på något boende, mamma dog hemma i sviterna av en cancer och ville dö hemma och var rätt pigg ändå. Hon blev bara 69. Pappa hamnade på Sahlgrenska där syrran och jag vakade i en vecka innan han avled i sömnen. Vi är tacksamma att det blev "rätt" bra ändå.

Oj, blev bara din mamma 69 år, ingen ålder alls.
Mamma blev tvingad att dö hemma, de slängde ut henne efter tre dygn, fast de visste det var frågan om dagar. Där stod vi en skärtorsdag, vi skulle ordna säng från Linköping, ingen fanns i staden,pottstolar och tusen telefonsamtal.
Hon kräktes hela tiden, ett kaos i en vecka tills nattjouren kom med all sin ömhet och hjälpsamhet, de gav morfin till sömn och såg oss. Vi hade en hemsk distriktssköterska som kommenderade oss som en major.
Mamma som inte var någon dununge sade- nu slutar ni behandla flickorna så här-. Ja du det finns så många resor man hört. vårt är bara en i raden....Mvh/Sunny