Jag läste en artikel att det inte påverkar människan nämnvärt. Det är omgivningen som slipper klagan, gnäll och smärta. Däremot var givande påverkbart på kroppen av både givare och tagare.
Att kräva av tex en döende att vara positiv blir ytterligare ett krav att bära för den sjuke.
Det var så bra skrivet, man blir både arg, ledsen, deprimerad,hoppfull, maktlös och ensam då man är sjuk.
Det som ger kraft är någon som orkar med att lyssna, som inte avbryter med -tänk positivt- utan låter folk tala om vad de känner. Det ger kraft för båda.
De dräpande svaren till människor i nöd och framförallt svårt sjuka barn(som oftast vet)-klart du blir frisk- tänk positivt-
mamma vill ha dig kvar-, nu blir jag så ledsen- i morgon blir det bättre-. Det är ord som stoppar den sjuke att berätta och samtala om viktiga saker för just honom.
Låt folk klä sin vrede i ord, tala om det som känns viktigt.
Kräv inga hurtiga signaler. Allt är en naturlig process om den får fortgå och inte avbryts.
Var positiv kan kännas kränkande att tvinga en redan sargad människa att för sin egen skull visa upp en sida den inte känner.
Pappa sade, jag känner för att slå näven i bordet. -Gör det pappa, det går så bra så-. Han gjorde det inte, men han hade lov att göra det i sin sorg....Mvh/Sunny..

Lyssnandets konst är nog den bästa hjälpen i svåra stunder.

Ja att vara där, våga möta lidandet, ge en hand, lyssna, hålla handen.
Om en människa säger-jag klarar nog inte det här? Man behöver inte säga -jo då, tänk positivt, kämpa- Man kan säga , -känner du så, vill du berätta, så är jag här,- det kan räcka.
Den sjuke vet att han är sedd och det kanske räcker ibland. Det ger en lov att tänka tanken, att inte klara.
Någon förstår tankarna som kommer.
Liksom då man tar bort en hund och inte vräker sin sorg över hunden innan den får somna in, så hunden får ansvaret att trösta.
Så kan man göra detsamma med sina kära. Man får ändå en lång resa efteråt att ta sig igenom. Då behöver man själv vänner som stöttar då det behövs.....Mvh/Sunny..