Under mitt liv har jag sett att Wissel Blower alltid är obekväma. De väjer inte för sanningen och gagnar det den lilla människan håller de oavsett vad det kostar dom själva kvar i sanningen.
Johan Raud överläkare på Mälarsjukhuset anmälde Landstinget för hur förhållandena såg ut och för patientsäkerheten på sjukhuset.
Det fick han betala för,de begick karaktärsmord på hans person, med osant förtal mm.
Men han tog ett arv och drev fallet vidare.
Landstinget fick ge en offentlig ursäkt i dagstidningen och se då vågade kolleger höra av sig och beklaga hur han blivit behandlad.
De läkare som ser vanvård och att patienter behandlas illa samt att patientsäkerheten är dålig vågar inte anmäla.
Jag vet då min mamma kastades ut döende från sjukhuset och den rara AT läkaren som grät med min syster och mig och sade att han var maktlös.
Hur skulle en sådan läkare som säkert skulle bli en läkare av den rätta ullen våga säga något. Utan pengar och bortvända ryggar måste man vara otroligt stark för att våga anmäla missförhållanden i vården. Heja Johan Raud....Mvh/Sunny.

Jag såg det programmet, otroligt att han ändå måste betala trots att han fick rätt.

Jag såg också programmet och känner igen det. För Landstinget hade det blivit mycket billigare om man svalt prestigen och bett om offentlig ursäkt direkt. Men man har ju skattepengar att tillgå så då kan man göra på detta ekonomiskt vidriga sätt!

De andra två fallen fick, vad jag tycker, mycket tveksamma utslag. Jag är ganska säker på att om man drivit dem på ett annorlunda sätt så hade utslaget blivit friande för båda två. Mitt resonemang bygger jag på min erfarenhet då jag under 1990-talet drev ett antal a-kasseärende vidare. En del var jag tvungen dra till HD för att få rätt och JK för att få ut pengar.

Det handlar mycket om HUR man gör och vinklar sina rättigheter. Kan Du då också motivera det på ett bra och trovärdigt sätt så är hälften vunnet!

Synd på alla goda förslag om förbättringar i vården. Om alla som ser missförhållanden inte vågar säga något.
Själv anmälde jag sexuella övergrepp på barn inom förskolan.
Trots att barnen berättat för fler personal så hade de inget hört något helt plötsligt.
Jag fick dra lasset, men tack och lov hade många anmält personen i fråga utanför förskolan. Det rörde sig om ca 50 barn, en stor härva. Men då bevisningen är svår,för brottet är inget som utförs med vittnen.
Det blev några månaders fängelse. Så mycket är barns barndom värd idag.
Jag blev obekväm, man vill sopa allt under mattan för att slippa dra fram smutsen i ljuset.
Jag tror att det är känsliga människor som anmäler och -blåser i visselpipan-, vilket också tar hårt på de som vågar anmäla.
De mer hårdföra anmäler inte och kanske inte tycker det är deras sak att gå tillrätta med brottslingar. Men de som blåser har möjlighet att förändra och visa på att -du ska inte tro att du kan göra vad som helst utan att någon reagerar-. Bara lite tankar i ämnet...Mvh/Sunny

De som inte blåser i pipan, har troligen empatistörning.

Heder åt alla som blåser.

Någon har sagt:" Det onda kan bara ske om det goda tiger"

Du är så klok Oskarina, det stämmer. Men tyvärr så tiger för många. Men de påstår att civilkuraget har blivit större vad gäller misshandel, rån mm....Mvh/Sunny

Visst är det ofta så att någon får dra lasset. Men det innebär inte alltid att man blir obekväm. Det handlar mer om hur man drar lasset. Men om man styvnackat alltid skall gå rakt fram då blir man med säkerhet obekväm.

Jag har vid flera tillfällen dragit lasset då mina så kallade arbetskamrater gömt sig bakom min rygg. Men jag har satt villkoret att jag bryr mig inte om hur de vill jag skall göra... jag gör det på mitt sätt.

Och som vanligt gäller regeln att det är meningslöst att ta strid om man inte har minsta chans att vinna! Du måste veta vad Du ger Dig in i och också acceptera att det kan gå så långt att Du mister Ditt jobb!

Att gå ut i pressen kan ibland vara en utväg. Men även här handlar det om taktik och kanske till och med veta vilket motdrag som motståndaren kommer med.

Det handlar, enligt mig, inte så mycket om empati som om hur man skall få igenom en förändring till det bättre. Det blir ett spel på högsta nivå där Din motståndare bara bryr sig om sin prestige, kosta vad det kosta vill!

På arbeten där män är i ledande ställning får kvinnor mycket svårt att dra i tåtar mot diskriminering, orättvisor och sexuella trakasserier. Att då - Vissla-, blir en mycket stor psykisk stress. Det har knäckt många starka kvinnor.
Johan Raud hade resurser och var stark, men ändå tog detta hårt på honom.
Men att tiga tar mer på lång sikt....Mvh/Sunny

Här var mycket klokt att läsa och det återförde mig till de strider jag bevittnat i arbetslivet.

Allt eftersom åren gick lärde jag mig att noga sondera terrängen innan jag avgav min protest...man måste ha stöd i ryggen även om man är facklig representant.

Från barrikaden med Anders Carlberg och med FNL-märket och skrikande "Palme och Geijer Nixons lakejer" så blev det en eftertänksam, klok tant som innan jag tar strid med säkerhet vet att jag vinner!
Att gå ut i pressen kanske känns bra så där direkt men livet efter då!
Vem stödjer och vem finns där?