Jag har förresten t.o.m. tenterat (!) i Teoretisk Filosofi i Gbg på Wittgenstein, så jag borde kunna redogöra för både den tidige och den sene W.. Det är alltså en himla skillnad på den unge som skrev Tractatus mitt i kulregn under det Stora Kriget och den sene som skrev sina alster i en vindsvåning i Cambridge.

Nej några idolgestalter har jag inte men ett stort intresse för bla Wittgensteins språkspel

Tyvärr har jag inte kunnat läsa massor AV honom av det enkla skälet att han under sin livstid endast gav ut ett verk Tractatus Logico-Philosophicus.
Däremot är det riktigt att det skrivits mycket OM honom ,
född 1889, yngst av sju syskon
Två bröder begick självmord den tredje sköt sig ww1,studerade till ingenjör i Berlin, efter examen till Manchester,studier i flygteknik, intresserad för matematik och dess logiska grundvalar,mötte Bertrand Russell i Cambridge 1911,doktorsgrad vid Trinity, bosatte sig tidvis vid Sognefjord i Norge,deltog i ww1,menade att närheten till' döden ökade livskänslan och att kriget räddade livet på honom, lärare i sex år i avlägsna bergsbyar, arkitekt intresserad, byggde hus,återkom till Cambridge, blev kultfigur,höll seansliknande föreläsningar,studerade språket som kalkyl, som verktyg, som handling, språket i
dess olika praktiska användningar,konkluderar att språkets logiska struktur är en sorts bild av verklighetens struktur, när satserna är välformulerade och sanna. fördjupade sig i Oswald Spenglers "Västerlandets undergång med dess kulturpessimistism syn, menade att filosofi är en ständigt pågående aktivitet, som aldrig kan avslutas. Vi får aldrig frid i våra tankar.
Avled 1951
Det fanns fler än filosofen Wittgenstein som fann en ökad livskänsla genom krig. Det fanns dessa entusiastiska collegeutbildade unga män som reste till ww1s skyttegravar med Homeros nedstoppad i ränseln.
En av dom var den 27 årige Paul Nash brittisk konstnär och grafiker
Jag känner mig mycket lycklig nuförtiden«skriver han i ett brev till hustrun »jag tror faktiskt att jag är lyckligare i skyttegravarna än någon annanstans.
Det låter absurt, men livet har här större mening och en ny känsla, och skönheten är mer genomträngande,
De intellektuella och konstnärerna lät sig svepas med i den ökande livskänslan. I det från allra första början involverade Österrike-Ungern var stämningen yrt patriotisk.
Sigmund Freud skrev att »för första gången på trettio år känner jag mig som en österrikare« och tillade att »min hela libido är skänkt till Österrike-Ungern«.
Till dem som sökte sig in under fanorna hörde atonalismens pionjär Arnold Schönberg - detta i trots mot både egen astma och vännernas protester -, hans elev Alban Berg - som hann med en kort tid som officerskadett innan hans hälsa, lika klen som mentorns, kollapsade -, kompositören Anton Webern,
dramatikern Hugo von Hofmannstahl, författaren Robert Musil, skaparen av Mannen utan egenskaper, den utmärkte men illa alkoholiserade poeten Georg Trakl - död inom fyra månader -, och dessutom då filosofen Ludwig Wittgenstein - som trots elaka magbesvär volonterade som artilleriofficer.
Men varför just intellektuella och konstnärer dessa sanningssägare
som älskar att tala om för vanligt obildat folk att kejsaren är naken.Men nu försåg de t o m kejsaren med en värmande överrock.

Jättespännande att läsa alla inlägg här! Biografier i filmform brukar gripa tag i mig, men har nog läst väldigt lite i den genren. Vill bara kommentera de allra sista orden i ditt inlägg; varför just intellektuella och konstnärer valde att ge sig in i kriget. Du besvarade ju den frågan tidigare i texten. De upplevde förhöjd livskänsla när de stod ansikte mot ansikte med döden. De använde helt enkelt kriget som en kick, precis som konstnärer och musiker idag använder narkotika av samma skäl, d.v.s. för att uppnå en förhöjd medvetenhet, en häftigare livskänsla. "Same shit, different day" (taget ur en bok av Stephen King).