Jag har läst en tre böcker i svit av författaren Andreas Lundberg:
1. "Stormen i den pelare som bär" som är skriven när han är intagen på mentalsjukhus, efter att hans fru lämnat honom och han rasar ned i en djup depression. Han antecknar på sin mobiltelefon på sjukhuset, en dagbok med bråddjup ned i människans avgrundsmörker. När han sedan, då han tillfrisknat, minns han inte att han skrivit, men texten finns i hans mobil och han sammanställer den. Han skriver poetisk, ett rikt och vackert språk.
2. "Ofarbar tystnad" när han blivit utskriven från mentalsjukhuset bestämmer han sig för att ta in på ett kloster. Nu är han mer på fasta marken och det blir mer av berättelse, där han skriver om mötet med nunnorna, de andra gästerna på ett avslöjande sätt utifrån hans värld och binder samman med existentiella bilder och citerar korta utdrag av mystiker och poeter.
3. "Gerontion" (betyder gamling) Han är utan arbete och får arbete som timanställd på ett demensboende och även den är en gripande berättelse om det obönhörliga ödet att vara dement och långsamt förfalla samtidigt som han också skriver om sig själv, sin vardag, resorna till och från jobbet, ensamheten i lägenheten, sina öppenvårdskontakter med psykiatrin.

Dessa böcker kan bara rekommenderas till den som vill läsa långsamt och sjunka ned och möta existensens avgrundsdjup. Då ger den mycket. Men berättelsen om det vardagliga lättar upp och styckena är korta, så det ges tillfälle till paus.