Jag gymnastiserar hjärnan regelbundet; jag löser minst två sudoku varje dag, jag löser alla kryss i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet + krysstidningar. Jag försöker hänga med i den filosofiska debatten, jag skriver en hel del själv, jag gör verkligen allt för att hålla hjärnan vital. Ändå tappar jag ord, jag glömmer bort vad saker heter och det handlar inte om svåra ord som fortifikationsdepartementet eller som begrepp som tetrasfäriska molekyler. Nej vanliga vardagliga ord som skidstav eller kapsyl, de är helt försvunna. Det vill säja; jag har nog en svag känsla av att de finns där långt inne i hjärnan men vägrar komma ut. För det mesta kommer de, förstås, ut så småningom – när det är för sent. Häromdagen skulle jag berätta om ett pensionat jag bodde på en gång och jag kom inte ihåg vad ”det där jag bodde på” hette. Vi tar det någon annan gång, sa barnen överseende. Senare, när barnen åkt hem till sig och jag skulle gå och lägga mig – pling! Så var ordet där ”pensionat” hur klart och tydligt som helst. Det är minst sagt frustrerande!
Känner ni igen er? Eller är det bara jag?

Intressant Sonja men hur menar du? När du säjer: "Stick hejdå" kommer du ihåg det försvunna ordet då? Eller menar du att du inte bryr dig om att du inte kommer ihåg ett ord och inte kan fullfölja meningen?

Du har rätt Sonja; ofta är det väl inte så farligt, man kan krångla sig ur det på ett eller annat sätt. Men jag retar mig på det och har svårt att acceptera. Ibland, om man berättar inför många människor, kan det dock vara nog så irriterande, både för dem och mig.

Hej Bosse o Sonja, har precis samma erfarenheter som ni har, de vanliga orden kan bara helt plötsligt försvinna. I mitt fall har jag märkt att detta ofta händer i samband med en sorts stress som jag tror förvärrar det hela: det blir helt enkelt omöjligt att komma på ordet så länge jag anstränger mig för att minnas det, samma sak med saker som jag inte hittar när jag som bäst behöver dem. Det kan gälla allt från nycklar, handskar till infon i någon bok som måste kollas innan jag ska iväg någonstans eller liknande. Så fort jag lugnar ner mig hittar jag oftast både orden och sakerna, vad gäller de sistnämnda har de oftast funnits mitt framför ögonen på mig utan att hjärnan har "sett" dem. Det verkar på mig som om det är stressfenomenet i sig som oftast är boven i dramat här.

Håller med dig Lina att det är stressen som gör att minnet sviker. Det behöver inte alls tyda på begynnande demens. Typexemplet är frågesporten "Ring så spelar vi", vi som lyssnar kan svaret, men den som ringer får en blackout.