Jag vaknade av att jag frös under mitt lätta sommartäcke. Det har varit en natt av stilla regn. Luften är fuktigt sval.
Tänk att jag njöt av att gå upp utan att vara sjöblöt av svett på kroppen.
Mina höstflox har slagit ut, djupt röda och rosa, men de ser lite risiga ut nu på morgonen efter regnet.
Hunden var piggare på promenaden, det enda som inte känns bättre är reumatismen.
Jag kände lite ångest i natt, nu åker sista möblerna ut efter den stora familjen, fyra barn med pojk och flickvänner som kommit och gått genom åren.
Det stora köksbordet som en dansbana, milt grått med gråa stolar som är lagade några gånger på undersidan, då grabbar har en konstig förmåga att alltid väga på stolar tills det knakar i stolsbenen.
Omklädda är de också ett antal gånger, efter spill av barn och barnbarn.
Vi handlade nytt,i en affär med 60-70% på reapriset och ändå prutmån och kuddar på köpet.
Men vemodet kommer ändå, jag är en vemodsmänniska, inte prylmänniska , men saknaden av tider som varit.
Min farmor sade vid sådana situationer-det känns så söcket i bröstet- , kanske stod det för sorgligt i bröstet.
Plötsligt hörde jag alla ungdomarnas glada skratt runt bordet, hur de skämtade med morsan mig, och hittade på spratt.
Jag stryker ömt bordsskivan och tackar för alla stunder det burit, vanliga middagar, födelsedagskalas och julmaten. Du har varit stark och tyst burit din börda.
Kanske hamnar du hos någon som i tystnaden kan höra uppsamlade skratt från dig vårt fina bord.
Eller kanske får du pension på ett lager på myrorna. Ja vad vet jag.
Undrar om ni är där ute vemodsmänniskor som känner det där i bröstet då när tider och boenden förändras.
Men det kommer nya tider, nya soffan och köksbordet som får bära betydligt lättare bördor.
Det är ca sex år sedan sladdisen flyttade, nu är vi tre gamlingar räknat med hunden. Är det höst i ditt bröst och ett stråk av höst ute?
Mvh/Sunny...

Sunny, så bra du skriver om vemod med tankar på tider som passerat.
Då livet och tillvaron var fullt av dagliga rutiner med allt som ingår i livshjulet.

Vemod, jaadå. Längtan efter det som varit och det som kunde gjorts annorlunda. Mix av känslor, minnen.

Livshjulet börjar om -i nya skeenden - med nya uppgifter. Nya familjemedlemmar sätter andra villkor. Gamla bord och rum kanske fylls igen vid familjefester osv...

Vemodet,det svåra att släppa taget om tid som flytt. Att glädjas att vi själva givit "rötter och vingar" hjälper inte vemodstankar.

Vemod att vi åldras, inte orkar. Att nya faser ouhörligt fyller livshjulet.

Tove Janssons "Höstvisa" ger tröst.

Så fint skrivet Oskarina!
Ja- höstvisa- rör vid vemodets strängar-Undrar så om det hänger lite ihop med att föräldrarna gått bort, jag förlorade dem båda samma dag men med fyra år emellan, samt bästa vännen.
Hon man delat allt med, alla djupa tankar och smärtan.
Min hund en livskamrat sedan 13 år också,vackra Lucky, alla barnen flög ut.
Visst många vackra bröllop, små barnbarn, dop och vackra minnen.
Varje gång nu så väntar jag att mamma ska vara där och säga de där orden-vad fina barn och barnbarn du har- att få spegla mig i henne.
Det är två år sedan hon gick till pappa, hon väntade på honom att han skulle hämta henne. Han kom samma dag som han själv gick.
Det blir tomt bakåt, syrran och jag går på många begravningar av pappas och mammas syskon. De fattas oss.
Min vän bär jag i mitt inre som en osynlig vän, men ständigt där.
Ibland när jag tänker på dom kommer en vit fjäril nära.
Men man vill inte göra om allt, därför får det vara höst i mitt bröst ibland. Tack för fina ord Oskarina...Mvh/Sunny