Sunnys tråd om skrivarklubbar och mitt eget inlägg om min sons dikt fick mig att (nostalgiskt) minnas när sonen var liten, ca 2 år. Jag jobbade halvtid och hade en utmärkt privat dagmamma. En dag kom jag från jobbet och skulle hämta honom. Dagmamman sa "Berätta vad vi gjort i dag" och sonen sa "Ritat". Han sprang iväg och hämtade ett papper som han klottrat på, det var två båglinjer och diverse andra streck och prickar. Sonen sa glatt "Mammas SAAB" och visst kunde man med mycket god vilja och fantasi tyda båglinjerna till motorhuv och kupé.
Sonen sprang fram till vardagsrumsfönstret, klättrade upp i soffan så han kunde titta ut, slog ut med den ena handen mot SAAB:en därutanför och med den andra handen mot teckningen i mitt knä och utbrast glädjestrålande "Lika!"
Det är ett av många guldkorn i mitt liv. Vad har ni andra för guldkorn?

Min systerdotter, nu en medelålders tvåbarnsmamma, hade många roliga kommentarer som liten. Vi var i syrrans sommarhus en sväng på hösten för att kolla inför vintern, det blåste enormt och hon stod vid fönstret och tittade västerut över havet (huset ligger på en ö i Gbg skärgård). Titta vilket väder, utbrast hon och jag tyckte att nu är det snart åska och drivis. När vi skulle åka stod hon kvar vid fönstret, kom nu, vad väntar du på? Jag väntar på drivisen var den underbara kommentaren från en femåring. Hon var också bergis på att aporna bodde i Aprika. Vi fick många goda skratt på den tiden.

Ja dessa underbara ungar!
jag var nyexad barnpedagog och min minsta lilla sladdis Zigge skulle gå på en kurs i vattenfärgsmålning i föreningen.
Vi mammor tog en fika medan barnen målade med en konstlärarinna.
Så skulle alstren beskådas. Det var prunkande färger och blommor, bilar och solar i massor. Så kommer jag till min lille son, på lintottens papper fanns bara ett kolsvart papper.
-men käre någon, har barnet en svår depression, vad ska de andra tänka om denna bild -?Typisk en person som har utbildning på barn, så tänker de nog tänkte jag. Men lille Zigge vad är det du målat frågar jag lite pressat.- Det är mitt i natten ser du väl- svarar han frimodigt.
Alla skrattade för det var så lätt att se att han var en lycklig liten kille....Mvh/Sunny

Självklart var det mitt i natten, glasklart, hehe.

Apropå guldkorn: Den finaste komplimang jag någonsin fått fick jag av min yngste son när han var 8 år. Vi hade haft en diskussion, jag minns inte om vad, hans slutkläm var: "Du är lite dum i huve´t, mamma, men jag älskar dig ändå!"

Haha, jag tror att många föräldrar känner igen sig.