Problemet är att vi,i likhet med andra djur, endast har tillgång till den *värld* som våra sinnesorgan tillåter. I det avseendet är vi ganska mediokra Det finns djur vars sinnesorgan är betydligt bättre på att registrera sin *värld* oavsett om det gäller lukt hörsel eller rörelseförmåga osv
För egen del har jag svårt att förstå hur man djupare sett skulle kunna lära känna sig själv genom att spegla sig i andras ögon.
Det tycker jag nästan förutsätter att vi går in i varandras boning. Och det kan ju vi inte. De signaler som vi människor ger ifrån oss i ett visst ögonblick i all sin torftighet beror av en uppsjö faktorer som aldrig når medvetandet.
I otaliga möten med världen och andra människor utvecklas successivt ett medvetande om mig själv. Jag speglar mig i andras ögon och speglingar i speciellt betydelsefulla andra tar jag till mig. Detta sker i det verbala språket och kroppsspråket.

Det beror kanske på vilka behov man har för att framstå som ett el. annat, men det måste bli jobbigt att inte vara sig själv.
Personligheten föds man med och vad gäller djur så fick jag rådet en gång att "ta alltid en mellanvalp" Inte den mest framfusiga klarar mig själv typen eller den mest försiktiga hjälp mig typen.
Personligheten hänger med på gott och ont

Cats skriver: "För egen del har jag svårt att förstå hur man djupare sett skulle kunna lära känna sig själv genom att spegla sig i andras ögon."

Jag har läst att det finns något som heter spegelneuroner, det är nervceller som ger oss information och läser av andra människors rörelser och känslor. En slags spegling som spontant sker när vi möter en människa. Möts vi av ett leende, ler vi själva.

Man har inom sig en slags spegel där allt vi varit med om finns lagrat. Man kan inte beröras av något som inte redan finns inom oss själva.

Det finns en artikel i SvD som handlar om spegelneuronerna. ”Medkänsla börjar med att vi speglar varandra”.
mvh Karolina

Intressant!
Jag gick en period i sjukhuspolen. De sjukaste patienterna frågade ofta efter en speciell sköterska , när hon skulle komma.
Hon tog sig alltid en stund att lyssna och bekräfta de sjuka. De mådde bättre och kunde sova. Man vet att patienter frisknar till snabbare om de får vård för hela kroppen, ande, kropp och själ.
Jag mötte även de utan barmhärtighet, de som var elaka mot patienterna. De passen tog jag aldrig mer.
På BB fanns många historier som man fasade för. Det var på den tiden vi födde utan smärtlindring.
Visst mår man gott av en medmänniska som ler, det är som ringar på vattnet, gamla som sitter ensamma på bänkarna på köpcentrumet blir så glada om man säger några ord.
Jag har aldrig frågat om det lönar sig för mig, men jag tar mig rätten att vara den jag är. Jag vet till (78,5% vem jag är ,hihi).....Mvh/Sunny...

Ett leende är gott och gör gott, det känns i hela kroppen, men det finns även falska leende något som den 45-åriga kvinnan fick erfara i helgen på Finlandsbåten.
Men något som smittar både mellan människor och djur är gäspning, gäspar hunden gäspar jag och tvärtom

Vi människor vill gärna tro att vi i grunden kan förstå andra människor.
En annan illusion som jag ser det är tron att vi kan förstå oss själva i djupare mening.

Om det nu hade varit så att vi människor genom språket hade kunnat sätta oss in i andra människors känslor så skulle knappast det flertusenåriga barbariet kunnat fortsätta.Krig krig och åter krig.

Och varför skulle språket kunna fylla den uppgiften?. Språket kan ju närmast ses som ett tekniskt verktyg vid sidan av kroppsspråket och andra mer eller mindre primitiva kommunikationssätt för att vi alls skall kunna förstå varandra om än på en oerhört primitiv nivå, härmning spegling i varandras ögon osv.

Självklart kan vi med ett sådant primitivt verktyg inte klara av att förstå något så komplicerat som biologiskt liv.
Komplicerat därför att på cellnivå är människan otroligt mycket "intelligentare" än på medvetandenivå.Men det är en tyst kunskap som vi inte kan komma åt.
Det pågår alltså en biologisk process som vi inte kan styra.

Därför tror att vi får vara nöjda med att vi kunnat uppnå de tekniska framgångar vi trots allt uppnått även om de bara är små krusningar på ytan i jämförelse med de ständigt oavbrutet pågående förändringar som utmärker allt biologiskt liv.

Ja så är det dom flesta har aldrig träffat sitt eget jag. Man blir formad från födelsen till att bli det som omgivningen i den miljön man växer upp i vill att man skall bli och ofta så styrs det av ekonomiska intressen. Ni kanske såg på TV häromdagen när det var några som hade den åsikten att rätta tiden att dö var vid 75 år. Då var vi inte så produktiva längre och i framtiden blev vi bara en större belastning för samhället. Så med den synen skulle vi jämställas med en industri robot. När det kommer nya och effektivare eller om något går sönder så skall vi skrotas och ersättas. Om inte livets mening i stället är att vi skall uppnå det högsta varandet, den fullständiga friden och välbefinnandet i oss själva den tiden vi lever här vad är det då för mening med att fortsätt producera barn till ett meningslöst liv om det bara är för att bli en producerande robot för att några få skall bli oändligt rika på makt och rikedom.

I detta instämmer jag helt-blyfot-.
Du ställer de viktiga frågorna, -varför sätta barn till denna värld om de bara ska bli en producerande robot-? Man märker väl redan efter pension att man inte har samma status någonstans.
Att finna sitt autentiska jag är en väg till harmoni och frid som står över materialismen, avund,annat meningslöst att lägga tid på.
En del kallar det Gud, en del det högsta varandet, eller upplysning.
Det finns områden i sig själv att utforska, samt utveckla.
Att leva i nuet är en harmonisk väg till det och vissa finner det.
Om man tänker sig ett äpple så lever de flesta på skalet, en del en bit in i fruktköttet, andra når fram till kärnhuset och några in i själva kärnan. -Den som söker han finner-.
Mvh/Sunny..

Man blir formad från födelsen till att bli det som omgivningen i den miljön man växer upp i vill att man skall bli och ofta så styrs det av ekonomiska intressen.

Tror att det är en ganska allmänn spridd uppfattning att vi är en produkt av såväl arv som miljö. Under lång tid var den gängse åsikten att det fanns ett slags 50-50 samband men det är en tanke som man numera övergivit. Det är mer komplicerat än så. När det gäller vissa företeelser så dominerar arv och i andra fall miljön.

Jo på ett sätt är vi en slags producerande robotar, en slags genetiska överlevnadsmaskiner som styrs av vår genuppsättning, men då på en ytterst komplex nivå Långt över vad en människa kan klara av.
Vad är det för mening att tala om mening när det inte finns någon mening med livet.tycker jag.

Det tycks råda helt skilda uppfattningar om jaget.
Blyfot skriver

Ja så är det dom flesta har aldrig träffat sitt eget jag
Och Sunny skriver

Att finna sitt autentiska jag

För min del tror jag det är ganska lite som vi kan påverka,därför att våra sinnesorgan kan endast kan ta upp, medvetandegöra, en mycket liten del av alla de stimuli som vi utsätts för. Och det är endast det medvetna vi är medvetna om och kan påverka.

Det undermedvetna låter sig inte styras.

För mig är livets mening att uppleva det högsta varandet under den tiden som jag lever här på jorden. En dag så slocknar solen och allt liv kommer att upphöra i framtiden, så meningen med att leva ett liv som man upplever som meningslöst nu finns det ju ingen mening med att förlänga i en evighet som inte finns. Så vad mer kan det vara än att uppleva det högsta välbefinnandet i nuet här och nu och om man kunde förlänga detta till en evighet så skulle ju upplevelsen i nuet längre fram inte vara större än just nu. Så vad skulle livets mening utöver att uppleva det högsta välbefinnandet och friden i nuet vara även om man dör i morgon. Det är många som grubblar på livets mening som om vi skulle ha någon högre mening än den vi har nu i en framtid som inte finns.
Men att debattera och filosofera över meningen kan ju vara ett roligt tidsfördriv och det som vårat sinne alltid strävar efter är i grunden att hitta oss själva bortom egot i ett högre medvetande där tanken har tystnat när vi uppnått det som sinnet har strävat efter och övergått i ett obeskrivligt välbefinnande när det inte längre finns något mer att sträva efter och där är vi i det ursprungliga opåverkade jaget och upplevelsen där är lika under hela livet. Detta kan inte förstås innan man kan uppleva det själv och kanske det är detta som skiljer oss från djuren men det är ju ändå så få som kan uppleva detta så livet slutar nog innan alla kommer dit, men om detta skulle vara målet med evolutionen att alla skulle komma dit så vore det ju en mening med livet.Ja vad mer utöver detta skulle det vara.

Det högsta välbefinnandet kan bara vara korta stunder t e x i en älskades famn Den har i sig något flyktigt över sig.
För min del räcker det med en persons närvaro för att lämna egot men hur skall man kunna hitta detta ego som befinner sig i ständig rörelse
Jag tror att vi människor alltid strävar efter något i stort som smått,tar en vilopaus och fortsätter får strävan vår önskan om förändring. Dessutom kan människor hamna i påtvingade miljöer som de eg. inte vill vistas i så Deras förändringssträvan blir då att ta sig ur den miljön.
Kanske är vi endast en slags självgenererande överlevnadsmaskiner som endast kan påverka det som våra stimuli erbjuder medan resten förblir i ett dunkel.

Jag instämmer Cats!
Ibland vill man ur situationer och kan inte vara i nuet för det är för plågsamt, då kan det vara skönt att tänka på att det kommer andra dagar någon annanstans.
Om man är svårt sjuk, har hemska plågor så kan väntan på smärtlindring vara drömmen, eller som cats nämnde i en miljö där det bara frodas fientlighet. Ja det finns tusentals sådana situationer.
Att sitta vid ett svårt sjukt barns sjukbädd är det värsta nuet, då arbetar man med barnets nu för att göra det uthärdligt för barnet.
Men mycket i mindfulness är bra tankar. Bäst på att beskriva detta är-Eckard Tolle- tycker jag.
Hans böcker jag läst är -Leva livet fullt ut- Leva livet fullt ut i praktiken(den ger praktisk hjälp) En ny jord.
En man full av visdom.
Mvh/Sunny...