Kul om vi kunde lista lite vårtecken här eftersom vi lever i ett avlångt land så är skillnaden stor!
Ännu roligare om ni har lite bilder till Galleriet förstås.
-Jag ger mig ut och kollar vårtecken nu!

Jag är på gång och skall trampa runt och fota, i Pakerna runt Nolhaga slott finns mycket att plåta.

Ja, det är bra att någon annan försöker hålla det igång. Nu är det tid för landet och då hinner inte jag häcka här så mycket!

Tulpanlökarna är uppe ca 3cm, vintergäcken blommar vid soliga staket i lä. Fimpar,snus, papper och nyårssmällarna ligger urlakade på gräset och rester efter slarviga hundägare som saknar böjkraft eller påsar ligger nu på gångarna där-det som göms i tö kommer upp i tö- syns.
Cyklisterna ökar,mössorna har lagts åt sidan, jackan blivit tunnare, barnen hoppar rep. Ja allt detta är ett stråk av vår....Mvh/Sunny...

Var på torpet idag och trodde inte det var sant då jag hörde hur tranorna dansade på granntomten. Försökte komma nära och ta en bild, men de var för skygga! Såg också 3 fina rådjur några hundra meter bort!

flyttfåglar har startat sina resor och mellanlandar ofta på ängarna häromkring.........
Min vintersamling av nässlor påbörjas i dag-längtar efter nässelstuvningsfyllda crepes,plockar även kirskål som jag tycker mycket om!
Har sett tussilago,snödroppar,julrosor och några fler,så nu blir mycket fota av-härligt!!!
Vore roligt med en promenadvän då och då eller alltid!
God sömn önskas <3

Tänk så långt vårt land är och även bredden spelar in pga haven. Östkusten här känns våren senare, än på västkusten. Även om det med dimma och regn känns tvärtom.Passande dikt idag.


Ja visst gör det ont

Karin Boyes (1900-1941) dikt är en av våra mest citerade och omtyckta. Det är lätt att förstå varför den blivit så älskad. Dikten handlar om våren och på ett annat mer generellt plan handlar den om vad det innebär att vara människa. Dikten finns att läsa i samlingen För trädets skull som gavs ut 1935.


Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.


Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.


Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Sorgfågel eller vårfågel

Jag lämnade kurslokalen. Gick min vanliga genväg mellan de höga husen och bort mot parkeringsplatsen. Det var då jag hörde det. Ljudet av en vårfågel. Det där lilla ängsliga skriet i flykten. Jag vände blicken mot taket och såg precis en strandskata landa.

Det var vår. Jag stod stilla på asfaltsgången och tittade mot fågeln. Tårar fyllde mina ögon. Fågeln satt kvar på takets kant och såg ut att betrakta mig där nere.
Inne i mig rasade en storm av känslor. Det var den första våren utan Erik. Fåglarna skulle komma tillbaka, men inte Erik. Nu rann tårarna och blötte ner mina kinder. Sorgen tog ingen hänsyn. Den bara överföll mig och hejdade alla andra tankar.

Jag hade glömt fåglarna. Förra gången var det apoteket. Inte trodde jag att ett apotek kunde ta mig in i sorglandet. Få mig att minnas det lilla hopp jag bar med mig varje gång jag fick en ny påse med mig därifrån.

Strandskatan flög ner från taket och landade på en gräsmatta. Jag närmade mig och den lyfte och försvann mellan husblocken.

Jag började lära mig. Varje återkommande händelse under året skulle ovillkorligen väcka den svarta sorgen till liv. Först därefter kunde jag fortsätta min vandring. Jag var framme vid parkeringen och nu hörde jag strandskatans vårskri igen. Denna gång log jag. Det var vår.

Karolina

Så vackert och så skört som nattgammal is.Men så vackert skrivet
Första våren, påsken, semester, hösten, julen, nyårsafton.
Vasst och kantigt är smärtan, senare blir det tomhet, sorgen har så många ansikten.
Tänker på dig...Mvh/Sunny

Tack Sunny för din medkänsla!
Kramar,
Karolina

Starkt berörd när jag läser det vackra Du satt på pränt Karolina.
Kram till Dig!

En rörande berättelse där jag grips av den ömsinta,kontrastfyllda skildringen mellan en strandskatas vårliga glädjefyllda ankomst och ett underliggande stråk av sorgsenhet, av smärta.

Ett vårtecken hos mig är att jag har börjat vårrusta Träsnipan Babar.

Karolina, så vackert du skriver! Ingen sorg är den andra lik... Vi drabbas alla av den på olika sätt- den tillhör livet hur gärna vi än vill undkomma den. Såren blir till ärr och med tiden ser vi guldkornen som omger oss, även om tillvaron för alltid är förändrad.
"Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga"

Kram till dig!
Vallmoblomma

Nu blommar det i gräsmattan igen, riktigt ordentligt. Så nu är våren här på allvar.

/Bengt