Jo så heter det,att varje ålder har sin tjusning.
Jag gick omkring och letade efter mina specialglasögon, men jag såg för illa för att hitta dom. Efter en stund så hittade jag dom på mitt huvud, tjusigt.
Jag har fått knutor på stämbanden för jag får skrika till maken som hör illa, han påstår att det är jag som mumlar då jag pratar.Förtjusande!
Vad är det för blått som hoppar i träden, jo en skata med åderbråck, eller kanske en glad pensionär? Vigt i så fall!
Varför veckas huden och allt strävar nedåt. Jordens dragningskraft eller tidens tand? Slappt!
Hade man inte kritvita tänder för ett antal år sedan? Som lysande kristaller, varför blir de gula som hästtänder? Bitande!
Vännerna en del har visst rest bort, undrar varför de inte berättade var de är? Dödstrist!
Jag såg foto från ett bröllop och frågade barnbarnet vem den gamla damen på fotot var-Men farmor det är ju du-,usch sade jag, var tog all fägring vägen.Puts väck.
Livets höst har sina ljusa stunder, minnet är kort, annars bliver det för långt. Man är alltid ursäktad för klavertramp,man kan gå i samma kläder vart man vill, man är ändå osynlig.
Man får sova hur man vill och när man vill. Se barnprogram och skratta åt Fraglarna hejdlöst.Mata duvorna i parken med limpskivor man inte orkade äta upp.
Ja kanske är det så?
Att varje ålder har sin tjusning, jag bara undrar? Mvh/Sunny.

I nedanstående instämmer jag:

"Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt ".

Ingrid Bergman 1915-1982

Så bra översikt Oskaria!
Det stämmer, men dimman ligger ofta över landskapet, hihi.
Det är mycket man slipper också.
Barnbarnen lånar man.Lämnar tillbaks då tröttheten kommer.
De långa resorna byts mot en tripp till grannstaden.Ja världen krymper.
Förr tog det två timmar att göra sig fin till kalas. Nu tar det en kvart.
Valet av finklänning och pumps byts mot fotriktiga skor, byxor och en färgglad tunika. Då syns man på den glada färgen.
Alla bekanta som bara tog, byts mot några trogna vänner. Varför kasta pärlor?
Man kan stanna upp i livet och se det lilla, glädjas åt små saker,som ett barn som hälsar glatt.
Jo men visst finns livskvalité upp i åren. Utsikten är givande ofta! Mvh/Sunny

Jag citerade klok formulering av Ingrid Bergman.

I övrigt -för egen del- har utsikten bara vidgats. Reser mer, till längre och mer avlägsna platser..Den seniora tiden för mig är en aktiv, intressant och mer klarsynt tid.

Överhuvudtaget ses inga begränsningar av aktiviteter så länge hälsan finns. Livet är spännande på alla sätt när utsikten blir bättre. Medvetenheten om att tiden är begränsad ligger i begreppet. Just därför - fler resor, mer att utforska, höga klackar vid rätt tillfällen är givet!

Livet och ålder upplevs helt säkert individuellt.

Visst har varje ålder sin tjusning! Det bästa för mig är att jag äntligen fullt ut törs stå upp för den jag är och göra precis som jag vill!
Att leva med ett synligt funktionshinder underlättar faktiskt när jag någon gång åker buss-pekar på skylten där det är plats avsedd för mig och så får de välsminkade unga damerna med lösögonfransar vackert stiga upp!
Barnbarnen är till stor glädje och de ger mig dessutom bekräftelse på att mina studier har gett resultat "kan du allting du mormor" brukar de fråga!
Att jag inte längre klarar en resa till utlandet känns inte som någon saknad-jag har mitt Paradis där jag hellre är på nära håll.
Många vänner är redan borta så bjudningarna blir inte så många längre och tyvärr med nyfunna vänner är det inte detsamma.

Minnet fungerar tämligen så bra och det är jag glad för-möjligen vore det en befrielse om minnet skulle svikta vad gäller gamla oförrätter!

Skönt att inse att livet är just i denna stund och det gäller att ta tillvara dagen och bara göra det som jag mår bra av.
Unna mig själv och mina närmaste det jag just vill!
Vara precis så ego som jag behagar!

Lite trist förstås att jag inte kan ha pumps längre men jag tar fram dessa och ställer vid rumsbordet.....då är det fest!

Så är det Mynta!
Guldkornen lyser. Men alla har olika förutsättningar.
Som du skrev så tunnas vännerna ut, med sorg. Man knyter inte så många nya band,jag saknar min käraste väninna mycket.
Men minnena lever, alla skratten, resorna, oron för barnen vi delade.
Att barnen växt upp och har sina liv är så skönt. Man ser att de reder sig själva.
Lugnet är större och mer övergripande.Man är tacksam för de bra dagarna.
Jag minns pappas tid efter pension(ja mammas med såklart)de hade rest över hela världen, när han blev sjuk sade vi -ska du inte titta på fotona av alla dina resor-?-De har jag sett färdigt på- blev hans svar.
Han hade sitt lilla torp och där satt han på trappan, drack kaffe på fat, med en sockerbit mellan läpparna, eller spelade munspel.
Han var 100% nöjd med det.
Angående pumps så fick jag av Mynta ett tips, så kommer jag göra vid kalas här! Mvh/Sunny

Ja,Sunny, när jag läste det första Du skrev, skrattade jag. Du kan verkligen få till det. Och mycket stämmer, tyvärr. Det är väl så att, man blir lite sjuker och så, lite stelare, ovig, tröttare, likgiltigare, tänker mindre på sig själv, mer på barnbarn, allt är inte lika viktigt längre, osv. Och då tänker man att, visst det är ju så det ska vara, för man vill ju ändå hänga med och då tror man att det är så här att bli gammal!!För åldern tar ut sin rätt. Samt att man blir visare och tycker inte längre att utseendet är det viktigaste. Sen har vi kanske inte fester och baler att gå till. Inte jag i alla fall. För då skulle man väl skärpa till sig!Ingen politiker till gubbe eller TV-kändis. Omgivningen kanske spelar en viss roll. Att gå hemma i trädgården, med högklackat och fastna i rabatten, eller finklänningen att svettas i när man gräver eller klipper!!Det är ju inte så kul, fast grannarna skulle nog tycka det. Då hade de något att prata om. eller hur? Possitiva

Jag håller med dig fullständigt!
Tekniken är något som också är övermäktigt. Mina dåliga ögon ställer också till det.
Glad i hågen tågade jag ut från -Media markt- med en ny dator för 5,500kr. Dotter med familj skulle komma och hämta allt från trädgården. För i nya lägenheten har vi inte ens en balkong, vem behöver skyfflar och fågelbad då?
En vagnslast blev det, samt skuffen full att frakta de 35milen hem till deras hem.
Mågen installerade datorn, loggade in på allt som skulle vara med.Inget såg så krångligt ut, mycket finesser dock som jag inte förstod.
Men igår kunde jag ändå få in en adress. Men vid starten idag så kom jag bara till skrivbordet och var jag än försökte så inte fick jag fram adressfälten. Suck, hjärnan började brinna. Så jag kopplade in min gamla dator, så känd och välbekant. Så tryggt med det invanda.
Men då gällde inga av de gamla lösenorden? Ja det blev att be om nya, suck!!!!
Så gick solen upp, varför var skatorna helt tysta??? Har jorden gått under? De brukar ju bada vid denna tiden?
Jag gick och tittade ut för att se vad som var fel? Inget fågelbad fanns kvar. Ja visst ja! Ångesten kom krypande, jag svettades ymnigt efter att ha brottats med två datorer. Nu är fågelbadet borta, timmarna med fåglarna kommer aldrig mer.
Det sög till i magen då jag insåg faktum.
Nu blir allt nytt, boende, dator mm.
Men gubben sedan 35 år finns kvar. Ingen tanke på byte där.Hunden snarkar precis som förr.Kan det bli en ny tid med nya möjligheter? Ja det återstår att se? Mvh/Sunny