Den 6 april 1912 var Påskafton. Trots detta var det den dagen som det mesta lastades ombord på RMS Titanic och som den största delen av besättningen rekryterades.

Man lastade ca 500 ton gods, sammanlagt 11.524 kollin.
Under hela detta dygns 24 timmar lastade man också kol i mycket stor mängd, det var ju det bränsle man använde.

Man rekryterade omkring 330 personer för besättningen under detta dygn.

Denna dag, 6 april 1912, avreste också en i media omtalad överlevande från Titanickatastrofen från Esbjerg till Southampton för att komma med på Titanics jungfruresa. John Charles Asplund hette han (Johan från födseln), född 1899 i Oskarshamn. Han skulle till sin bror Fred Asplund som bodde i Minneapolis. Han överlevde förlisningen och återvände till Sverige den 12 juni 1923. Asplund avled hemma i Oskarshamn den 14 augusti 1943.

/Bengt

Den 7 april 1912, Påskdagen, gick kapten Edward J. Smith ombord på det fartyg han skulle ha befälet över och som skulle avgå tre dagar senare - RMS Titanic.
Kapten Edward John Smith föddes 27 januari 1850 i England och omkom 15 april 1912 (vi återkommer till det datumet).

Kommendörkapten Edward Smith uppfattades vid första anblicken som grov och tuff, men var känd för att vara vänlig och ha en trevlig attityd. Han hade ett gott rykte, både bland besättning och passagerare, och hade hela 40 år till sjöss. Det har påståtts att en del passagerare ska ha bokad om sina biljetter till Titanic av just det skälet att kapten Smith skulle ha befälet.
Det goda ryktet till trots hade kapten Smith varit inblandad i en olycka där motparten ville hävda att Smith hade skuld. Smith var befälhavare på Olympic, det tidigare största passagerarfartyget, den 20 september 1911 när Olympic och det brittiska krigsfartyget HMS Hawke kolliderade. Brittiska marinen, the Royal Navy, anklagade officiellt Smith som vållande. Det var för övrigt den kollisionen som fördröjde Titanics jungfruresa eftersom reparationen av Olympic gjordes delvis med delar avsedda för Titanic och också med nyttjande av samma torrdocka.

Smith var vid tillfället 62 år och skulle gå i pension efter att han hade återvänt med Titanic till Southampton. (Tyvärr blev det inte så, vilket vi ska återkomma till.)

/Bengt

Den 8 april 1912 föddes Sonja Henie i Oslo (som då fortfarande hette Kristiania).
Sonja Henie var framgångsrik konståkare och dessutom skådespelare. Hon tog tre OS-guld och tio VM-guld i konståkning, hon kallades därmed "konståkningsdrottning".
Efter 1936 års VM i konståkning blev Heine professionell och uppträdde med shower och uppvisningar. Hon hade också flera roller i stumfilmer.
Sonja Heine avled 12 oktober 1969 i leukemi.

/Bengt

Den 9 april 1912 var den stora inspektionsdagen för RMS Titanic, inför fartygets första avresa med passagerare som skulle företas dagen efter.

Tidigt på morgonen 9 april besöktes Titanic av inspektören från "Board of Trade", kapten Maurice Harvey Clarke. Clarke inspekterat fartyget tillsammans med konstruktören Thomas Andrews och officerarna Harold G. Lowe och James P. Moody. Clarke testade morselampan på fartygets styrhytt och sköt iväg en av Titanics vita signalraketer. Han godkände detta. Därefter gick han i en av livbåtarna och lät sig sänkas ned för att kontrollera sjövärdigheten på denna. Också detta får godkänt av Clarke. Därmed lämnar Clarke Titanic och förklarar fartyget godkänt för avresa.

Senare samma dag gör kapten Edward J. Smith en egen inspektion av fartyget (se inlägg ovan för detaljer om Smith). Han finner inga hinder för avresa.

/Bengt

Den 10 april 1912 lämnade "världens största osänkbara skepp" hamnen i Southampton på sin jungfruresa.
922 passagerare gick ombord på Titanic i Southampton.
Kl. 12.15 den 10 april la Titanic ut från kajen med hjälp av bogserbåtar. Redan på väg ut från hamnen i Southampton var en kollision mellan Titanic och SS City of New York mycket nära, beroende på att Titanics kraftiga propellrar skapar strömmar som kan dra till sig andra skepp. Den incidenten försenade Titanic på sin resa.
Den första etappen på Titanics jungfruresa går över Engelska kanalen till Frankrike. Titanic lade sig på redden utanför franska Cherbourg fyra timmar efter avgången från Southampton. Mindre båtar (tender) körde ut 274 ytterligare passagerare till fartyget, samtidigt gick 24 passagerare av i Frankrike. Nu hade Titanic alltså 1172 passagerare ombord (besättning oräknat). Kl. 20 samma dag lättade Titanic ankar för att gå till Queenstown i Irland.

/Bengt

Den 11 april 1912 kl 13.30 lättade RMS Titanic ankar för allra sista gången och lämnade Queenstown i Irland för att sätta kurs ut över Atlanten.
Efter att ha tagit upp passagerare i Frankrike anlände Titanic till irländska Cork Harbour, dåvarande Queenstown som numera heter Cobh, klockan 11.30. 120 nya passagerare gick ombord samtidigt som sju passagerare gick av.
Totalt med besättning (ca 899 personer) fanns nu ca 2.224 personer ombord på fartyget. ("Ca" behöver tyvärr sättas före antalen p.g.a. vissa oklarheter i enstaka fall samt slarv i vissa fall samt också eventuella medvetet oregistrerade personer.) Fartyget var därmed inte alls överlastat, tvärtom, det var byggt för att kunna ta 3.300 passagerare (förutom besättningen).
En relativt stor andel av passagerarna var svenskar, 123 personer, som antingen skulle besöka släktingar i USA eller tänkte sig att emigrera dit. Det har sagts att svenska var det största språket ombord efter engelska, vilket även berodde på att flertalet av de finska passagerarna också talade svenska. Britter och Amerikaner var dock, förstås, i absolut majoritet ombord.
Avfärden från Irland gick bra, hela dygnet 11 april gick allt utmärkt bra för Titanic och dess passagerare.

/Bengt

Det hände förstås andra saker än Titanics första och enda resa vid den här tiden, även om mycket kretsar kring det just nu.

Den 11 april 1912 fastställde Postverket för första gången utseendet på en enhetlig symbol. Ett posthorn hade används som symbol ända sedan år 1636, men det hade sett olika ut i olika sammanhang. Den symbol som fastställdes som gällande för allt som hade med Postverket att göra ses på bilden här till höger. Den ändrades något år 1937, men gällde alltså i 25 år.

/Bengt

Den 12 april 1912 påbörjade Victor Hess en ballongfärd upp till 5300 meters höjd för att studera kosmisk strålning. Han utnyttja då även den nästan totala solförmörkelsen som inföll 17 april för att minska eventuell betydelse av direkt solstrålning.
Hess gjorde flera uppstigningar med sin vätgasballong under 1912. Hans syfte var från början att bevisa att den joniserande strålningen man hade uppmätt överallt kommer inifrån jorden. Snart fann Hess att han hade trott fel. Vid varje ballonguppstigning blev den joniserande strålningen högre ju högre han kom upp. Hess kunde efter noggranna studier av detta fenomen slå fast att den joniserande strålningen kom utifrån, att det var fråga om kosmisk strålning. En upptäckt som därefter har fått stor betydelse för vetenskapen.
Victor Hess tilldelades Nobelpriset i fysik 1936 just för sin upptäckt av kosmisk strålning.

/Bengt

14 april 1912 var en söndag och RMS Titanic kolliderar med ett isberg klockan 23:40, fartyget sjunker klockan 02:20 den 15/4.

Nu har det redan nämnts av två medlemmar, kortfattat och ytligt, vad som hände idag och imorgon för 100 år sedan, men jag tar min version för den som är intresserad och som har läst mina tidigare inlägg om Titanic.

Under dagen den 14 april 1912 får RMS Titanic flera varningar från andra fartyg om isberg utefter den kurs som Titanic håller, vid Newfoundlandsbankarna. Kapten Smith ändrade kursen något sydväst, men fortsatt på högsta fart, dryga 20 knop.

Klockan 23.40 upptäcker utkiken Frederick Fleet ett isberg omedelbart framför fartyget och larmar bryggan. Överstyrman William Murdoch beordrade omedelbart vid larmet att Titanic skulle styras runt hindret och beordrade back i maskin. Det var dock för sent.

Titanic kolliderar med isberget bara 37 sekunder efter överstyrmans reaktion på sådant sätt att det river upp sex läckor av olika storlekar under vattenlinjen på styrbords sida av fartygets förliga del. Det resulterar i att hela fem av Titanics förliga vattentäta avdelningar tar in vatten. Klicka på bilden ovan till höger; varje rött streck visar var fartyget tog in vatten (bilden har tyvärr tysk text). Försöket att gira undan isberget förvärrade skadan på det sättet att fler vattentäta skott skadades än vad som troligen skett vid en direkt frontalkollision. Det blev nu smala skador, som kraftiga repor, och inte stora hål, men avgörande var just att fem vattentäta skott tog in vatten.

Ett högljutt långdraget brakande hördes i hela fartyget när Titanics skrov skrapade mot isberget och de sovande passagerarna vaknade. Många började gå runt på fartyget och ville veta vad som hade hänt.

Överstyrman Murdoch gav snabbt order om att alla säkerhetsluckor skulle stängas. En första kontroll av skadorna gjordes av styrman Joseph Boxhall, men han lyckades inte se någon skada alls. Kort därefter kom en rapport från postrummet om att det höll på att vattenfyllas, och snart stod det klart hur allvarliga skadorna var och att vattnet stod 14 fot högt i fören.

Konstruktören Thomas Andrews befann sig ombord på jungfruresan och fick snabbt en lägesrapport. Då han fått klart för sig att fem vattentäta skott tog in vatten förklarade han för kapten Smith att Titanic skulle sjunka inom två timmar.

Vid midnatt skickade kapten Smith ut nödsignalen CQD (står för: "Come Quick, Danger" och Titanics egen signal "MGY". Nödsignalen besvarades av det tyska fartyget Frankfurt och skeppsvarvet Cunards fartyg Carpathia. Carpathia vände omedelbart mot Titanic. Hon hade 58 sjömil till Titanic och gjorde under 20 knop, det skulle ta fyra timmar att ta sig dit.

/Bengt

Komplettering till inlägget ovan om det isberg Titanic kolliderade med.
Här till höger är två bilder som togs av andra fartyg under den 15:e vilka föreställer det isberg man är tämligen säker på var det isberg Titanic kolliderade med, det hade även röd färg på sig.
Man ska veta att ett isberg visar endast en tiondel av sin storlek ovanför vattnet, 90% finns under vattnet.
Enligt amerikanska media kort efter olyckan beräknades isberget vara mellan 50 och 100 fot högt och mellan 200 och 400 fot långt. Det är mellan 15,2 meter och 30,5 meter högt och mellan 61 meter och 122 meter långt.
Kollisionen med isberget skedde på latitud 41°46'N och longitud 50°14'V.

/Bengt

Den 15 april 1912 fem minuter efter midnatt fick Titanics besättning order att ställa i ordning livbåtarna. Detta var alltså 25 minuter efter kollisionen med isberget, se tidigare inlägg.

De flesta passagerare var till en början inte villiga att gå i livbåtarna, fartyget skulle ju vara osänkbart.
Klockan 0.20 översvämmandes matrosernas hytter vilka fanns 14 meter ovanför fartygets köl. Kort därefter började de första passagerarna gå ombord i livbåt nr 7, men tycker fortfarande att det verkar onödigt. Orkestern ombord beordras fortsätta spela för att minska risken för panik.

Den första livbåten, nr 7, kom i vattnet klockan 0.45 med endast 28 personer trots att den var byggd för upp till 65 personer. 10 minuter senare gick livbåt nr 6 vattnet, också den med endast 28 personer ombord.
Vid samma tid syntes ett svagt ljussken från ett fartyg 10 sjömil bort och Titanics befäl lät då skjuta upp flera nödraketer. Det var atlantångaren Californian man hade sett, men de kom inte till undsättning. Befälhavaren Stanley Lord på Californian hävdade i efterhand att han signalerat med morselampa utan att ha fått svar och trodde då att det bara var något firande på Titanic.

Klockan 01.15 började Titanic luta mer påtagligt och allt fler rum under däck började översvämmas. Passagerarna var nu allmänt villiga att gå i livbåtarna men det var kvinnor och bar först som gällde, även för 1:a klasspassagerare.

Nästan alla livbåtar kom i vattnat med betydlig färre personer ombord än de var byggda för. Från tredje klass var det till en början endast kvinnor med spädbarn som släpptes fram till livbåtarna.
Förutom vanliga livbåtar, helt i trä, hade man fyra livbåtar med hopfällbara sidor av canvas, de hade bokstäverna A-D istället för nummer. När livbåt C firades ned steg direktören för rederiet White Star Lines, Bruce Ismay, i den. Något som Ismay kritiserades för i efterhand.

Vid klockan 2 hade vattnet inne i Titanic nått upp till endast tre meter under promenaddäck.
Klockan 2.05 gick den sista livbåten i vattnet, det var den hopfällbara livbåten D, den fylldes med 44 personer.
Klockan 2.10 sa kapten Smith till telegrafisterna att de hade gjort sitt, nu fick varje man klara sig själv.
Klockan 2.15 ökade fartygets lutning snabbt, när stora mängder vatten rusade in i tidigare täta utrymmen. Många människor spolades då överbord eftersom en våg svepte över fartyget i samband med den ökade lutningen. All belysning slocknade strax därefter.
Klockan 2.18 bryts fartyget av i två delar, efter att lutningen var upp mot 45 grader. Den förliga delen sjunker, men den aktra delen flyter stående rakt upp ur vattnet ett par minuter. En överlevande, Charles Joughin, tar sig därifrån vid denna sena tidpunkt, lägger sig bara ut i vattnet och simmar.
Klockan 2.20 sjunker även den aktra delen och det blir efter att ha varit ett öronbedövande oväsen slutligen helt tyst.

Klockan 3.30 börjar människorna i livbåtarna se ljuset av ett fartyg som närmar sig, och hoppet stiger. Det är tidigare nämnda (se tidigare inlägg) Carpathia som kommer till undsättning. Carpathia sköt även upp raketer, så alla såg att hon var på väg och var hon befann sig. Livbåtar roddes åt hennes håll.
Klockan 4.10 började människor komma ombord på Carpathia, från livbåt 2 först.
Det dröjde till 8.30 innan den sista livbåten tömts. Därefter letade man i vattnet fram till 8.50 efter överlevande.

Av ca 2224 personer ombord, passagerare och besättning, överlevde endast 712. Över 1500 omkom.

(Illustrationen är av Willy Stöwer från 1912.)

/Bengt

Fortsättning på den 15 april 1912 för Titanics passagerare och efterspel:

RMS Titanic hade livbåtskapacitet för ca hälften av passagerarna, något som lång tid diskuterats och kritiserats efteråt, och numera ska livbåtsplats finnas för samtliga ombord på alla fartyg. Det var dock långt ifrån hälften av de ombordvarande som överlevde. Bara en tredjedel överlevde. Som nämnt i det tidigare inlägget kom de flesta livbåtarna i vattnet med långt färre personer ombord än de var byggda för. Minst en livbåt välte och blev liggande uppochner - en sådan båt blev dock räddningen för några som simmade, de kunde hålla sig fast i den tills Carpathia kom fram.
De 712 som överlevde Titanics förlisning togs samtliga upp av Carpathia och fördes till New York där de togs emot av stor folkmassa, nyheten hade nått fram till folk innan Carpathia anlände.

Nyheten att Titanic hade förlist spreds snabbt över världen. Snabbt för den tiden innebär dock att kvällstidningen Aftonbladet fick in nyheten de 16 april och Dagens Nyheter den 17:e.

Den första chocken bland folk i allmänhet förbyttes snart till ren ilska mot rederiet White Star Line. Omfattande sjöförhör hölls med överlevande. Kraftig kritik riktades under dessa mot rederiet och särskilt direktören Ismay. Stor kritik riktades också mot Stanley Lord, kaptenen på SS Californian som inte kom till undsättning.
Ingen dömdes för något brott.

/Bengt

Den 16 april 1912 blev Harriet Quimby den första kvinnan som flög över Engelska kanalen. Mindre än tre år efter att Louis Bleriot som förste man flög över kanalen.
Detta var en bragd vid tiden och en milstolpe i flyghistorien - trots det blev den mycket lite uppmärksammad, beroende på att en annan händelse tog all plats i media dessa dagar för 100 år sedan.
Harriet Quimby var en teaterkritiker som fick kontakter bland flygpionjärer och började lära sig flyga i maj 1911. Hon var född 1875 och dog 1 juli 1912 i en flygolycka, inte långt efter sin flygning över Engelska kanalen.

/Bengt

Den 17 april 1912 var det en solförmörkelse. Den var total bara en kortare stund i södra Europa, men syntes väl som partiell även i Sverige.

/Bengt