För fyra år sedan sålde vi villan och köpte ett seniorboende.Vi valde att lämna villan efter många och år och behålla fritidshuset, beläget på en ö.

Ja dessa frågor brottas vi alla i vår ålder med. Många vill bli av med trappor och för stora lägenheter och hus.
Vi sålde vårt hus för 10 år sedan då alla barnen utan sladdisen flyttat hemifrån, vi satt med fem tomma rum,vi köpte då ett mindre radhus, men nu har vi trappor och tomma rum igen.
Helst skulle jag vilja ha ett litet enplanshus. Men de flesta bla min syster tar mindre lägenhet med hiss och behåller sina sommarhus.
De får loss lite pengar och kan resa mm.
Det är sju år sedan vi gjorde oss av med vårt kära -Rosenlund- sommarhuset.
Men det var bara klippa gräs och slit.
Men mycket man saknar också.
Man får acceptera att man blir äldre och orken tryter. Det är väl lite sorgligt,men livet är ju så att- allt har sin tid-.
Men svårt är det att veta , hur och när. Vi har bekanta som bott utomlands några år,men nu tröttnat och flyttar hem igen.
Ja svårt är det med kanske det sista boendet?....Mvh/Sunny..

Finns många sätt att o och trivas. Vi tycks nu ha uppnått det bästa möjliga. Vad vi vet idag i alla fall.

Hur lägenhet i centrala Skara med närhet till det mesta, om man inte skall åka Kollektivt. Men som det är nu med bil och allt så är det perfekt.

Vår, sommar och höst har vi "gratis" tillgång till ett gammalt härligt soldattorp ca. 1 mil utanför stan. Om vi håller efter träd och buska samt gör små enkla reparationer får vi bo där gratis. En kuperad tomt på ca. ett tunnland klipps vid behov av oss. För mig som har haft hjärtinfarkt är det ren rehabilitering att trava runt med gräsklipparen några timmar. Även min artros tycks bli bättre av dessa rörelser.

Så så länge vi kan stå på bena och någon kan köra bil lär det här fungera för oss. Och just nu längtar vi av bara fan på att det skall bli några grader varmare så vi kan ta torpet i besittning!

Ja man får rätta mun efter matsäcken.
Jag har ju haft en stroke, så min hjärna kan mycket, men kommer inte på det. Det är det värsta.
Jag kan det mesta men får ingen tanke på vad jag ska göra. Jag har skrivit listor, men då glömmer jag listan och skriver i olika böcker som jag inte vet var jag har.
Hjärnan blir fort trött.
Men om jag kommer igång så går allt som en dans. Det sitter i händerna allt man gjort genom alla år.Man kan uppfattas som lat, men det är inte så utan en oförmåga.
Vi har en liten täppa på fram och baksidan av vårt radhus,ganska litet, men man kan ha lite blommor och ett fågelbad.
Att jag fick stroke tror jag på mycket hårt arbete efter föräldrarnas död och att ordna deras liv, samt ett sjukt barn som fick flytta hem igen.
För mycket stress, hårt arbete och sorg, ovisshet om hur det skulle bli med sonen. Man måste vara lite mer rädd om sig i vår ålder.
Men då händer mycket också i livet som tar på krafterna.
Man ska försöka ta det lite varligt om det går. Jag har lidit av -duktig flicka syndromet- ända tills allt detta hände.
Man får njuta de bra dagarna....Mvh/Sunny..

Just idag, den 1 mars, firar jag 29 år här i kedjehuset. Vid inflyttningen konstaterade jag att här kan man bo i livets alla skeden. Huset är enplans och ingången har endast en ca decimeterhög trappsten. Det var ett enormt lyft att flytta från ett hyreshus utan hiss, hit där jag kunde köra barnvagnen direkt in i huset. Skönt dessutom att det inte fanns några trappor för småttingarna att ramla i. Nu är det lite väl gott om plats i huset sedan familjen krympt, men jag trivs bra och tänker stanna. Här kan jag ju bo även om jag ska gå med rollator så småningom. För ett antal år sedan blev det min tur att ta över en lantgård, men där är boningshuset tvåplans så det är inget alternativ på sikt, dessutom är tomten mycket större där. Dottern är sugen på att flytta permanent till gården, själv kan jag tänka mig behålla ett mindre boningshus på gården som fritidsbostad tills jag tröttnar eller inte längre orkar.

Låter som ett perfekt boende -Nicket-.
Jag minns att vi bodde på 70 talet i ett enplansradhus med atriumgård, ett bra boende.
Det enda dåliga var att alla rum och kök hade bara fönster åt ett håll, då de låg vägg i vägg med nästa hus.
Men de var hyresradhus och idag är det slitet och mycket problem där.
Men då vi flyttade in var allt nytt. Alla kollade ut ur sina holkar, barnen var små och lerpölarna många, innan det blev ordning på utomhusmiljön, gräsmattor mm.
Men det var en bra tid. Man orkade allt...Mvh/Sunny

Trots att vi bodde i en enplansvilla ville vi inte bo kvar eftersom vi behövde hjälp med att skotta snö på mark och tak, kratta löv, klippa häckarna,hålla undan ogräs i rabatterna mm. Det räckte inte med att ha framförhålling då villan byggdes 1967 intill sjön-

Jag börjar fatta mer och mer att vi inte ens skulle orka med ett litet enplanshus.Allt det du räknar upp inser jag att man måste ta hjälp med så småningom.
Men jag är så rädd att hamna i ett hus med fester och lyhördhet. Babyskrik om nätterna mm.
Hur vet man det? Seniorboende blir oftast för tyst och tomt.
Ja , jag kan inte komma på hur vi ska bo, vi blir nog kvar så länge vi tar oss upp för trappan.
Sedan får vi väl göra dörr av valvet till vardagsrummet på nedre plan och göra ett stort sovrum och ett allrum på övre plan av sovrummen. Ja man får tänka sig för....mvh/Sunny.

Vill delge erfarenheter efter fyra år i Seniorboendet. Vi köpte av JM i Seniorboende av JM i Stockholm, totalt 48 lägenheter i fyra hus.
Allt är väl genomtänkt med inga trösklar, många vägguttag sitter inte vid golvet, spishäll med ugn placerad i arbetshöjd. Förhöjd toalettstol, större duschkabin och tre takbelysningar på olika ställen.
Vi har många aktiviteter i vår gemensamma aktiviteter och det finns en kö av människor som vill köpa en lägenhet i vår bostadsrättsförening.