Som motsats till min tidigare berättelse ”En vecka på soliga ön” har jag skrivit denna berättelse från den kalla nord.

Picknick i december

Morgonen har blivit förmiddag när jag vaknar.

Sovrumsdörren står öppen mot vardagsrummet. Jag ser hur den låga decembersolen lyser upp dammstråk på bokhyllan och avslöjar smulor och fingeravtryck på glasbordet.

Julstjärnan i fönstret har redan slocknat efter timerns instlällda klockslag.

På bordet står adventsljusstaken där det tredje ljuset snart skall tändas.

Jag sätter igång kaffeautomaten.

Öppnar fönstret. Det är vindstilla. Havet hörs som en susning.

Himlen är blekblå med en sol som lyser för första gången på flera veckor.

Jag känner längtan efter att få gå i skog och mark.

Jag tar fram min röda ryggsäck. Packar ner termos, smörgåsar och en saffransgul lussekatt. Letar fram den rödrutiga utflyktsfilten från ICA. Backar ut bilen ur garaget och kör iväg.

Jag lämnar kusten och åker rakt mot höjderna inåt land. Vägarna är biltomma.

Jag kommer fram till den lilla sjön i bokskogen. Inga bilar. Jag parkerar och går stigen ner mot sjön. Marken är sank och tur att jag tog stövlar.

Solen glittrar i vattnet när jag kommer fram till en öppen plats med några stora stenar.

Här brer jag ut min utflyktsfilt, tar fram min termos och häller upp det varma kaffet. Smörgåsarna och lussekatten smakar godare än någonsin.

Jag blundar och njuter av den soliga förmiddagen …

… det är elva dagar till jul.


Karolina

Underbart beskrivet Karolina!
Jag gick nog vid ungefär samma tid en skogspromenad med Ella, frosten låg kvar på marken och lite rimfrost dröjde sig kvar på nyponbuskarna.
Jag tog av henne kopplet och hon skuttade glatt framför mig på stigen. De nya kängorna var sköna, riktiga traktorsulor att inte halka på.Lätta och snygga.
Rotvältor låg lite överallt och även över stigen hade en tall vält,men min lata hund gick en omväg för att slippa hoppa över stammen. Men jag själv kavade mig över.
Skogen låg tyst, mossan var så vacker, frostigt knastrig. Jag bröt lite tallgrenar från de nedblåsta grenarna på stigen.Jag skulle ha grenarna till mina strutar på boddörren till Jul.
Ella gjorde små svängar upp i skogen, ibland stannade hon och vädrade i vinden.Kanske kände hon vittring av rådjur.Så skönt att slippa fästingar denna årstid.
Ella börjar bli gammal nu 9,5 år, lite stelare och nosen har grånat. En framtid utan henne känns omöjlig.
Jag älskar tysta sällskap i skog och mark,att bara få supa in in naturen i stora djupa andetag.Att få känna vinden i ansiktet, söka ögonkontakt med Ella ibland så vi vet var vi har varandra.
Väl hemma så smakar kaffet underbart, en smörgås, lingongrova med medvurst, Ella får en knäckebrödssmörgås med leverpastej.
Så börjar- Hem till gården-, där är risk för panschovarning, min mormor såg det redan då hon levde.Hon dog 1982.
Sedan tar vi oss en middagslur och snarkar ihop i soffan.
Det är skönt med våra promenader,det bryter dagen och ger friskt syre i kroppen och knoppen.
Mvh/Sunny

Ja Sunny3, vilken fördel vi har som kan komma ut i skog och mark. Ju äldre man blir ju mer uppskattar man naturen. Jag plockade också lite grenar från nedfallna träd.

Härligt att ha en liten hund som Ella! Jag lånar en hund ibland, det får räcka för mig.

Kram, Karolina

Tack för att jag fick läsa just Era berättelser när jag denna tidiga lördagsmorgon sitter med många tända ljus och blickar tillbaka på min resa till storstan och blickar framåt mot det som kallas Jul....

Fina berättelser.

Tack Mynta!
jag väntar fortfarande på din värsta jul,som du skulle ge oss?
Hoppas vi får den som julklapp!
Karolina skriver så målande att man är med i berättelserna.
Lasse kanske har ett minne som vi kan få dela? En Jul i skärgården kanske? Mvh/Sunny

Visst kommer berättelsen-jag måste bara stålsätta mig så jag kan formulera det traumatiska!

Vi väntar tills du fått upp orken.
Låt det ta den tid det tar. Mvh/Sunny