Varje dag hör man någon kändis uttala sitt hat mot sin mamma.Så ock i Dr Phil har det blivit mammas fel allt som sker barnen.
Leif GW Persson gick så långt så han planerade döda sin mamma. Enligt honom så använde hon sjukdom som vapen? Jag såg ett foto på henne och hon hade dessa stora svarta ringar under ögonen som vissa blodsjukdomar ger, men då han var barn fanns inte den diagnosen.
Men jag undrar vem som gödde honom fet, tvättade och strök alla hans kläder, gick med honom om nätterna då han var sjuk?
Dan Ekborg gav mamma skulden för allt svårt i sitt liv, han har gått 22 år i terapi? Har inte mycket kontakt med sina egna barn?
Elisabeth Höglund lade också skuld på sin mamma för att mamman var sjuk. Men själv talar hon ofta ut i TV om sin egen sjukdom?
Har inte deras mammor, haft mammor?
Var är pappans ansvar? Dan Ekborgs pappa Lars Ekborg skulle sova så barnen fick inte komma in även om det var -20 ute.
Min pappa har varit sjuk hela livet, mamma på ett annat sätt.
Men jag mötte pappa med ömhet, han tackade för min barmhärtighet.Han har en genetisk defekt som slår vilt omkring sig i våra familjer.Som inte heller kunde ses på 30-80 talet.
Man måste växa upp och se på sina föräldrar som människor och inga övermänniskor och hjältar.Med fel och brister.
Men vem skulle man då skylla alla sina tillkortakommanden på? Det är maaammmmmaaaas fel!
Väx upp!
Se dig själv i spegeln! Mvh/Sunny

Fantastiskt bra skrivet! Oerhört imponerad över att Du "tar bladet från munnen" så här friskt.
Många har inte klart för sig att varje mynt har en baksida och därför angriper de hej vilt.

När jag som ung var i Uppsala gick det åt mycket tid till att diskutera varför man var som man var-vissa hävdade då att när det gick dåligt så var det "en svår barndom" som var anledningen.

Det där tror jag inte på alls för barn har en enorm förmåga att brister det hos någon förälder så försöker barnet kompensera det hos någon annan vuxen.

Den dag man skyller sina tillkortakommanden på "en svår barndom" är man vuxen nog att bearbeta/gå vidare och fram för allt göra rätt i allt för sin egen avkomma.

Så bra skrivet Mynta!
Så är det ju, att när man skyller sina tillkortakommanden på-svår barndom- då är det tid att gå vidare.

Ja modig vet jag inte men jag är trött på att frånvarande pappor får en gloria och mamman som har/haft ansvaret får bära hundhuvud eller mer jävulsmask.
Jag har hört så mycket sådant.

Har man fyllt 18 år, då säger man ifrån eller flyttar hemifrån om inte galoscherna passar.
Man ska ha samma förståelse mot sin mamma som sin pappa, de är inga små skolpojkar som inte har förmåga att ta hand om sina barn om mamman sviktar.

Visst far så många barn illa, men jag tänker mest på dessa barn i en barnskara som nagelfar sin mamma.Vad hade hon för uppväxt och har varit utsatt för? Ingen vet-.

Dan Ekborg hade förlåtit och det ger honom chans att komma vidare, likaså -Morgan Alling-. Man måste dit.
Är man inte felfri själv så får man granska sina motiv att hata, om det inte är så att man behöver en syndabock att skylla sina egna brister på och mamman är stark nog att bära det också för barnet.

Min mamma hade säkert ADHD + annat, men fast jag inte förstod henne så nog älskade jag henne och förstod hennes litenhet i sin uppfostran av oss. Hon hade inte större förmåga. Det är ju så det är. Mvh/Sunny

Det är så enkelt för folk att bara vräka ur sig att man hatar den och den och till och med sin mamma. Inte tjyven hatar jag min mamma som lämnade bort mig till ett fosterhem för att kunna gifta sig med en man hon hittat. Jag gillar inte det hon gjorde, men jag kan inte hata henne för det.

Är det så att det inte passar i umgänget mellan generationerna så avsäger man sig kontakten och sköter sitt eget liv. Det gör min fru och jag och vi trivs bäst med att ha det så!

Kloka tankar!
Samma här, jag blev bortlämnad en period i spädbarnsåldern, mamma var bara 18 år då hon fick mig och hon förlorade då sin lille bror 10 år gammal, hon blev som traumatiserad av det och orkade inte ta hand om mig. Min far låg värvad i det militära, så där stod hon ensam.
Jag kom hem misshandlad sedan efter ett år och mamma och pappa hade ångest för detta hela livet. Jag förstår att det kan bli sådana saker i livet.
Men just modeordet-hatar mamma- är så fult.
Man glömmer det goda och fina man fått, för att vi blivit bra människor innebär att vi fått något av dess människor som var våra föräldrar. Det var andra tider, det var snålt om mat, barn skulle finnas , men inte höras.
Nu bestämmer ofta barn över sina föräldrar, de ska ha så mycket som de tycker de är värda.Att inte fått dyrbara saker jämförs med vanvård av barnen.De vet inte hur vi hade det och inte vi hur våra föräldrar hade det.
Hata är ett starkt ord, som ska behandlas varsamt...Mvh/Sunny