Ett ärr för livet.

Jag sitter och snurrar på den röda pennvässaren, mina tankar går tillbaka till den dag jag fann den i omklädningsrummet.
Det var fredag. Jag var tretton år och gick i skolköks undervisning i Torpaskolan I Göteborg.
Jag brukade gilla fredagar för då var det praktiskt arbete som gällde. Som vanligt var det en massa förberedelser och prat i skolköket Men idag var det annorlunda jag kände att stämningen var upptrissad och att något var i görningen.
Fröken Berg fräste åt några av flickorna som tisslade och tasslade men de bara skrattade åt henne, och fortsatte.
Timmarna gick och det var ett väldigt rännande ut och in i omklädningsrummet hela tiden. Klockan var nästan ett och vi skulle avsluta sista lektionen. Då fick några av flickorna en rejäl ut skällning av fröken Berg och vi fick alla gå ut och klä om oss.
När jag kom ut i omklädningsrummet blev jag på hoppad av de andra. Man rev och slet i mina kläder jag försökte att försvara mig men inget hjälpte.
Jag visste vad som var i görningen, jag, skulle alltså mönstras. Jag var en trettonåring utan antydan till bröst eller någon form av kvinnlighet, och jag blev livrädd. Jag kände hur skammen steg i hela kroppen. Nu skulle dom få mer att reta mig för, mina plågoandar. Tidigare var det bara mina fula kläder. Nu var det min okvinnliga kropp som skulle utsättas för gliringar och fnissande, av elaka tonårsflickors kritiska blickar. Jag slogs för mitt liv och min värdighet. Men då visste jag inte det hade kanske varit värdigare att klä av sig naken och struntat i alltihop. Nu gällde det att försvara sig till sista blodsdroppen. Jag fick tag i en liten flasköppnare och rispade en av flickorna på kinden det var Ellinor hon med de stora brösten. Hon skrek till och drog sig tillbaka snabbt. Frances blev rädd och sprang bort i ena hörnet, Elisabeth och de andra flickorna fortsatte att slita i mina kläder
När de hade lyckats att dra av mig skolköks kläderna var jag helt slut jag bara grät och försökte att skyla mig så gått det gick .Några av mina plågoandar fnissade, men de andra flickorna slängde på sig sina kläder och stack iväg som pilar. Jag satte mig ner för att ta på mig mina kläder. Men det fanns inga kläder där, bara en röd pennvässare. Jag tog den i min hand och började snurra på den jag frös och hulkade, men den lilla pennvässaren blev min vän i mörkret. Tiden gick och min förnedring övergick i stilla hat emot de som hade förnedrat mig. Efter flera timmar hörde jag någon utanför dörren jag blev alldeles stel och kall. Jag vågade inte öppna dörren till omklädningsrummet det kanske fanns killar därute.
Men dörren öppnades och ett vänligt ansikte blev synligt. Det var städerskan som tittade på mig och blev mycket förvånad. Hon frågade
--- Vad gör du här nu klockan är ju fyra.
Jag svarade inte.
--- Lilla flicka ,sa hon.
--- Du är ju alldeles naken och blåslagen.
--- Vad har hänt med dig, frågade hon försiktigt.
Jag började gråta och hulkande förklara för henne vad som skett. Hon bad mig vänta medan hon gick in i skolkökslokalen och hämtade en rock så jag kunde följa med henne in och leta efter mina kläder. Vi letade en lång stund och fann dem i tvättmaskinen. Jag fick snabbt på mig kläderna och fick två spårvangskuponger för att åka hem snabbt och berätta för min mamma. Städtanten lovade att tala med skolkökslärarinnan. När jag kom hem frågade min mamma varför jag var sen. Jag svarade undvikande.
--- Jag har varit hos en kompis.
Hela helgen satt jag och tittade på några saker i en låda, den lilla pennvässaren flasköppnaren och en gammal tärning som låg där. Jag minns att jag tänkte vad skall man ha allt skräp till och lade ner det i en kartong.
Måndagen kom och det var skoldag igen. Jag kände att nu var jag fri från mina plågoandar. Nu var tärningen kastad. Och Ellinor hade fått ett ärr för livet precis som jag.
Men jag berättade inte för min mor förrän tjugo år senare vad hände den gången.


AV Barbro Rosén

Stark av dig att berätta så öppet om den mobbing som drabbat dig.

Jag har nog upplevt att flickor kan vara elakare än pojkar. Flickor håller ihop mot den de inte gillar. Fortfarande i trettonårsåldern kunde skolkamrater vara giftiga och elaka.

Jag var inget vidare accepterad men inte så väldigt mobbad heller vad jag minns. Det var så att jag trivdes skapligt bra med att vara ensam. Jag kom från en liten byskola där jag en tid varit den enda tjejen i klassen. När jag kom till högstadiet var där två stora grupper av flickor från två byar. Jag hade inte begrepp om någonting, inte om vilka kläder man skulle ha, inte om att man skulle ha behå, eller om någonting av de sociala reglerna bland skoltjejer överhuvudtaget. Jag var utanför, men ganska fort blev jag inbjuden att hänga ihop med tre killar som var intellektuellt lagda och vi gick tillsammans till biblioteket i stan på den sk frukostrasten. Lugnt och skönt.

Har fått många tillmälen ropade efter mig, för jag var annorlunda, men aldrig något våld i den skalan du berättar om. Men jag misstänker att jag förträngt mycket av det lidande man upplevde som barn pga hån och utstötning. Det är ibland oerhört svårt att vara barn!!!!

Tack för din berättelse.