HEj! Jag har verkligen fått erfara detta! Då mina döttrar fått problem i sina relationer/familj, vänder de allt till sin mors fel---- de blir plötsligt fel på deras barndom!lenita

Hej Lenita!
Ja du är i gott sällskap med många mammor.Så många krav som finns på oss. En mamma ska orka allt kunna allt, vilja jämnt,aldrig vara sjuk, ha egna bekymmer och kriser.
De som klagar anser sig ofta mycket bättre själva än sina mödrar, konstigt? För att de blivit så bra måste väl bero på att de haft goda hem med goda mödrar.
Jag vet de som flyttar utomlands då kraven blir för stora både ekonomiskt och tidskrävande med barnen.
Man ska vara stark för att kunna säga ifrån. Det kan kosta om man säger nej. Kontakten kan avslutas av barnen.
Jag läser ofta i frågespalter om ledsna mammor. Nästa generation blir ännu svårare med ouppnåeliga krav från de vuxna barnen.
Det du beskriver är nog vanligt, men kanske lite skamligt att prata om. Det går bra så länge vi hälsomässigt orkar och njuter av samvaron. Men då hälsan vacklar kan det bli surt, för förståelsen är inte dubbelriktad alltid.
Jag hejar på dig Lenita! Stå på dig annars gör någon annan det!Mvh/Sunny

Ja så var det Kerstin Thorvalds tur att mala ner sin mamma.
Minns då boken-Det mest förbjudna kom ut- Hennes mamma levde och läste boken. Jag minns detta mycket väl.Vi var några väninnor som tyckte det var en grym bok.
Men vilken tur för Kerstin som hade en mamma som redde upp i hennes kaos tänker jag idag efter att ha sett serien.Den var trist och fattig, ingen speciell substans som gjorde den sevärd i min smak.
Håller med Amelia Adamo. Först ska mamman vaskas, så tumlas,sedan smulas sönder och pulveriseras.
Jag tror det är ett symtom för att slippa ta ansvar för sitt eget liv och ovilja att ta vuxenansvar? Konstigt är att oftast lyser fäderna med sin frånvaro, vilket också är mammas fel så klart.......
Längtar efter en kärleksförklaring i bok och film till en mamma. Jo, nu minns jag att Malin Berghagen lovordade sin mamma i Expressen om hennes mammas godhet. Det tror jag, Lill-Babs är känd för att vara en så vänlig människa, precis som så många andra mammor är.
Mvh/Sunny

Ja...man får lite tröst av att det verkar vara så vanligt, men för mej kom ändå avståndstaganden och kritiken som en överraskning. Det gäller döttrarna, särskilt de två som inte har egna barn (än). Sonen är otroligt lojal mot mej Först såg jag en bok "Cecilia som försvann" eller nåt liknande (skrivet av dotter till Anna Wahlgren) på yngsta dotters bord... när jag frågade om bokens innehåll blev min dotter röd i ansiktet och sa att jag inte skulle titta in i boken... Sedan dog hennes pappa plötsligt (skilda var vi och han drack för mycket) och så småningom blev hon mer och mer avig mot mej, jag gjorde ingenting rätt och hade inte heller gjort när hon var liten...det gick och har gått så långt att hon sa att hon inte vill "hänga" med mej fast vi har alltid varit väldigt tighta. Den äldsta dottern har för det mesta alltid tagit avstånd och kritiserat. Jag blev först deppig och fick gå på samtal, har skrivit några mejl (av typen "jag har säkert begått många misstag som mamma men försökt mitt bästa". Nu har dock relationerna förbättrats lite, fast de båda döttrarna träffar jag bara när det är en släktträff. Bättre än ingenting tänker jag, och sedan tror jag att det finns många anledningar till det hela.Dock har det varit väldigt jobbigt! Kämpa på ni andra mammorna och bli inte bittra trots allt! MVH Anjaliisa

Hej Anjalisa!
Ja det var Anna Wahlgrens dotter som skrev boken- Felicia försvann-.Anna själv skrev svaret i en egen bok , jag läste den faktiskt.Hon visade mest på lögnerna och visade att det inte stämde, allt Felicia skrev som var de bodde tex vid vissa tillfällen som beskrevs i boken felicia skrev.
Eftersom Annas bok-Barnaboken- översatts till så många språk och användes i utbildningar , tex förskollärarutbildningen så kan man tänka att det blev ett stort ekonomiskt avbräck för Anna , samt sorgen att bli demonterad som mamma.
Nu har Anna flyttat till Indien och adopterat en familj som tar hand om henne. Hon knäcktes av detta.
Vad man undrar är var tog alla timmar vägen då man tvättade, strök, lagade mat, läste sagor,bar om nätterna då de var sjuka, satt på BVC,matade, badade,tröstade, snöt, slog in julklappar, bakade tårtor, firade barnen, alla föräldramöten,träningar osv, osv.
Efter att lyssnat på väninnor, så ser jag det du skriver,att sönerna är mer ömhjärtade mot sina mammor i regel. GW är väl undantaget på TV.
Klart vi gjort fel som mammor, bara genom att vara den närvarande, så faller man från piedestalen som helgon och blir människor som gör fel. Frånvarande gör man inga fel så klart.
Man lär sig leva med det,man kan kliva bort från skampålen och leva bra utan denna kärlek. Man vet själv vad man gjort genom livet.
Man kan forma sina bra dagar långt från klander och kritik.
En dag är man borta och då är man borta väldigt länge.
Mvh/Sunny

Lenita 26
Har du sett filmen Den Tatuerade Änkan? om inte kan du se den på
TV1 Öppet Arkiv Filmen bör ge lite distans till problemet,som i bästa fall kan få dig att skratta åt problemen. Om inte annat får du en trevlig kväll, och det kan du behöva!
MVH Sven

Med stort intresse har jag läst det ni skrivit och jag kommer att tillfoga något jag med men inte just nu!
Det finns "triviala" saker som heter njursten som gör det svårt att koncentrera sig!

Hej. Har läst Era inlägg. Intressant. Man får aldrig glömma att varje person har sina upplevelser. Då är det inte lögner. Jag har träffat Anna, i samband med att jag arbetat i Gotlands kommun, barnomsorgen, och då vi tog in henne som föreläsare. Just om sin bok, och hur man skulle uppfostra barn. Tyvärr var hon så berusad, att det fick avbrytas efter en stund. Hon hade redan då alkoholbekymmer. Det har sedan fortsatt, inte bara en gång. Alla har de någon gång problem. Att växa upp med alkoholiserad mor, är inte det bästa.

Nej och inte med alkoholiserad far heller, vilket är det vanligaste.

Jag vet att Anna hade problem , men att sedan vikas ut av sina missnöjda döttrar och blanda sanning med lögn är inte okey.Man ska aldrig ta heder och ära av den hand som fött en.

Igår var det en familj i Dr Phil med en lögnaktig dotter. Hon ljög bla om att pappan förgripit sig på henne, hon erkände detta. Hon hade egna barn och det var en sorglig historia med bitterhet och lögner.

Jag menar att mammor inte är några änglar, jag hade själv mycket svårt i barndomen. Min mamma skulle idag fått många diagnoser.

Man får försöka att gå ur arvet själv och göra bättre med sina egna barn.
Men skylla allt på sin barndom är allt för lätt och vår generation är den första som kör med detta syndrom.

Våra föräldrar hade det betydligt kärvare, men aldrig hörde jag pappa och mamma tala illa om sina föräldrar trots tuffa tag.Mycket stryk, fattigdom, alkohol mm.
Nej Anna var ingen perfekt mamma, inte jag heller, fast jag inte dricker alls. Men något missade jag säkert. Men mammas fel, nej det är mer mångfasetterat än så.....Mvh/Sunny

Varför skall man hata någon för att man inte kommer överens? Nej jag hatar inte mina barnbarn för att vi inte kommer överens, men vi kommer aldrig att umgås igen. Funkar det inte mellan individer så skall man inte umgås oavsett man är släkt eller inte.

Det är också en tanke!
AlfGun det är också en möjlighet i stället för att skriva utlämnande romaner om sina mammor. Jag tror ingen mår bra av det.
Vi väljer ju bort att umgås med andra jobbiga personer så varför inte släkt som äter och fräter på friden?
Mvh/Sunny

ja, just det, Felicia var den som försvann, jag kanske borde läsa boken så jag förstod vad det handlade om och varför var min dotter så intresserad av boken... Sedan finns det även en bok som en kvinna (socionom tror jag hon är) har skrivit om de vuxna döttrarnas kritik, någon som läst och kommer ihåg vad boken heter? Jag läste nånstans en recension och hon sa bl.a. att döttrarna kan inte kräva av mamman som är uppvuxen på 50-60-talet att hon till 100 % förstår och håller med om det vad man tycker 2016 om relationer, barnuppfostran osv. och först o främst kan man inte kritisera mamman för det att hon levde efter sin tids idealer om såna saker! Jag har försökt säga till mina döttrar att när jag var ung så rådde tankar om fri kärlek och fri uppfostran, det var hippie-eran och säkert gick många för långt i sin "frihet" men sedan påpekade jag att på 80-90-talen när min äldsta var tonåring så skulle alla tjejer vara lesbiska... Varje era har sina för- och nackdelar och jag väntar mer kommunikation med mina döttrar om sånt och inte bara kritik och fördömande, men det kommer kanske...

Det ringer en liten klocka men jag minns inte Anjalisa vad boken heter!
Så sant att alla är barn av sin tid.
Våra föräldrar var uppfödda då aga ingick i fostran, snålt med mat ,inga pengar.Utedass och svåra förhållanden.
Våra föräldrar var första generationen föräldrar där mammorna började jobba. Min mamma jobbade på fabrik, barnpassningen var jag det som äldsta dotter.
Kort semester, man rökte i bilen och vi kräktes.
Våra barn fick materiellt det mycket bättre, fina kläder till examen, massor med julklappar och dyra sporter.

Men skilsmässorna gick upp för nu kunde kvinnan försörja sig själv och behövde inte vara -vit mans slav- längre. Men då saknade barnen familjelivet.
Så du har rätt i alla tider så har mammas brister funnits även om de skiftat färg. Tänkvärda ord Anjalisa.....Mvh/Sunny

Anjalisa! Undrar om det var boken mödrar och döttrar skriven av -Psykoterapeuten Dorothy Firman -du tänkte på?
Hennes studie visar att när man skrapat på ytan av döttrarnas hat så älskade de i regel sina mödrar. Men det gällde att växa upp och se sig själv i relationen..
Men det finns säkert fler böcker i ämnet....Mvh/Sunny

Om man lyssnade på alla goda råd och lärde sig av historia så skulle världen vara en mycket behaglig plats även för oss mammor. Och det är klart att alla föräldrar älskar sina barn över allt annat. Jag personligen får ångest av att läsa terapiböcker hur man skall vara och inte vara eller varför det ibland råkade gå snett. Vi får barn när vi är unga, vi jobbar, tar en snorig unge på dagis för att just idag är det inte möjligt att vara hemma. Telefonen ringer, dagis, barnet är mycket sjukt och måste genast till sjukhus, taxi till dagis och sedan till sjukhuset men där framme väntar en sur barnläkare och ger en ordentlig åthutning varför just jag belastar sjukhusets resurser för det är inget fel på barnet! Tack och lov för det men…
Hinner till matbutiken precis innan de stänger, lagar mat, läser sagor, nattar barnet, och till slut får jag sätta mig och fundera över tillvaron. Dagen efter samma jäkt till dagis, jobbet, dagis, hem. Helgerna är vi tillsammans men först efter tvättstugan och städningen. Och sedan kommer måndagen igen.
Det är klart att jag som mamma gör fel, många tusen fel, men pappan då, han uppenbarar sig som en julklapp och hämtar barnet ett par gånger i månaden och passar då på att bo hos sin mamma som lagar maten och tar hand om barnet.
Lite överdrivet men nog så sant för min del i alla fall en period i livet och jag blir rätt så uppgiven när barnet sedan som vuxen kommer och kritiserar. Men Mamma är symbol för trygghet och ska naturligtvis vara lika felfri som Jungfru Maria och se lika behärskad ut som i konstverket Annunciation av Leonardo da Vinci. Själv hade man ju flugit i taket av rena skräcken. Men vi är bara människor och alla har sina fel och brister hur vi än försöker vara ”pretton” i andras ögon.
Läste förresten i HS (Helsingin Sanomat) hur en gammal mamma 83 år, på ön Lesbos tog hand om ett litet nyfött nedkylt flyktingbarn, räddade livet på det och att hon kan vara nästa nobelpristagare i fred. Det vore nåt!