Så himla bra beskrivet!
Kände igen allt lamanga!
Men det är inte klokt vad man orkade, dygnet runt.När jag började att som vuxen studera, då hade jag barnen på tre olika dagis.
Det tog en timme att hämta och en att lämna på dagis.
Hemma väntade två kissnödiga hundar. Alla ungar fick jag dra med ut, trötta och i våta blöjor,där drog jag sulkyn över snöhögarna med den minsta i.
Så hem laga mat och all tvätt och allt som måste skötas.

Min första man reste i jobbet och dog ung. Min nuvarande gubbe reste länge i jobbet han också, så nog har man slitit själv med barnen till största delen. Man har varit trött, ensam, rädd och ledsen. En av barnen var sjuk och det var bara att gilla läget att ta med alla då han skulle till läkare. Men allt måste gå.

Men vad är det Dr Phil säger-det krävs 1000 goda ord från en mamma att kompensera ett dumt ord- så naturligtvis är det de dumma orden de minns. Men så mycket man planterade av kärlek och omsorg i dessa älskade ungar. Ropen ekar fortfarande i huvudet,-mamma, mamma, mamma,-jag kommer snart ska bara diska klart......Mvh/Sunny

Kanske nuddar jag bara ämnet men kunde inte låta bli för Aftonbladet skriver att snart är det slutslumrat i Spanien, Mariano Rajoy vill avskaffa siestan. Det första jag kom att tänka på efter jag läste artikeln var alla småbarnsföräldrar och deras föräldrar. Far- och morföräldrarna har för det mesta uppgiften att efter siestans slut ta hand om barnbarnen när mamman och pappan går tillbaka till jobbet, (om de har ett jobb).

För ett år sedan tog jag hand om mitt yngsta barnbarn på förmiddagarna här i Valencia, bara tillfälligt, tre veckor. Han, barnbarnet, var då ett och ett halvt år och ville vara ute och leka mest hela tiden. Vi startade vid nio-tiden på morgnarna och till min häpnad träffade jag flera mor- eller farföräldrar med sina små barnbarn i vagnen. De var på väg till dagis. Buenos días hälsade vi okända varandra och fortsatte till var sitt håll. De behövs, mor- och farföräldrarna, och många svenska motsvarigheter är kanske avundsjuka för här verkar familjerna ha mycket tätare kontakt. Både på gott och ont kan man tillägga. Vår granne, i samma trappa som vi, tar också hand om sitt barnbarn fast han, farfadern, börjar se riktigt trött ut.

Pratade med en ung kvinna om hur det är i Sverige, att vanligtvis slutar vi arbetet vid 16-17 tiden. Hon kunde inte alls förstå detta, siestasystemet är mycket bättre!

Hur som helst så börjar vi få varmare, något över 20 grader som passar perfekt för oss nordbor. Under somrarna kan vi inte längre vara här för hettans skull, ibland 40 plus.
/lamanga

Nej alla föräldrar älskar inte sina barn över allt annat! Varken min nuvarande fru, förra fru eller jag själv har satt släktskapet främst. Vi har inte mer överseende med våra barn, föräldrar eller annan släkt än med alla andra som vi möter i livet.

Fungerar inte umgänget så morsning och god bye! det är så himla lugnt och skönt att leva utan att en massa individer kommer och påtvingar en sin åsikt om hur vi borde leva!

Tror vi kommer leva lyckliga tillsammans livet ut!

Jag både håller med och inte!
Barn har man för livet, det är våra val eller ansvar att de kommer till världen. Lite påverkar vi hur de blir också.Men gener styr mycket, men inte allt.
Så länge de inte knarkar och super ner sig och går att ha i möblerade rum så är det roligt att få ett besök då och då.

Nog älskar man dom kravlöst som jag känner. Men är det bara problem då man ses så kan man göra besöken glesa.
Det jag sett hos äldre vänner och bekanta är att inte många av deras vuxna barn hjälper till utan bara kräver hjälp, lånar pengar fast föräldrarna har sämre ekonomi,barnvakt då barnen är sjuka vilket inte är bra för oss äldre med sämre immunförsvar,rädsla för alkoholiserade barn,de som alltid ska gå till rätta med sina föräldrar. Men de flesta har väl goda stunder med sina barn och barnbarn?

Vi har satt våra regler, men deras far och morföräldrar har andra. En del tar nästan över barnbarnen och då kan man inte ens bryta sig in för tid tillsammans med barnbarnen.

De ger och ställer upp så man aldrig kan mäta sig ändå. Men föräldrarna får inte fostra barnen själva utan går då i hjälpfällan och blir åter beroende av föräldrarna. De
vet att det bara är att nysa så står de på trappan och tar över. Dyra presenter som vi aldrig kan konkurrera med är också en maktfaktor. Det går att köpa barnbarn också.

Vi ger efter vår kassa även om det inte blir några jubelrop,jag har nu sju barnbarn och fyra barn.
Så det kan bli en tröja eller pyjamas då de fyller år.Inte fyrhjulingar och resor till Thailand.
Skulle man vara avundsjuk så fick man vara det konstant.Vi lever vårt lite stilla liv, gläds åt promenaden, vår fikastund och utflykter. Min hälsa är så dålig att det ändå inte går att hålla hov.
Men barnen är de lyckligaste stunderna tycker jag då man ser livet i backspegeln.....Mvh/Sunny

Vi frånsäger oss på intet sätt släktskapet, men det är dock det enda som finns kvar. När barnen växt upp och flyttat hemifrån har vi gjort vårt. Efter det måste de klara sig själva, det har vi fått gjort och vi hade det långt ifrån så bra som de då vi växte upp på 1940-talet.

Droppen blev då jag gifte om mig efter min förra frus död i Alzheimer. Inte ens barnbarnen accepterade och respekterade varken min nya fru eller mig.

Efter detta så är både barn och barnbarn persona non grata i vårt hus! Liknande erfarenhet har min fru med sin vuxna son, alltså inget som funkar att umgås med...

Ja, vi är lyckliga med varandra, min fru och jag. Och inte sjutton funderar vi på hur våra barn har det...Vi tänker i alla fall vara så lyckliga det bara går oavsett vad omgivningen tycker och tänker!

Det gör ni rätt i!
Det du beskriver har jag hört tidigare, ingen duger åt pappa då mamma gått bort. Men de vill inte sitta och hålla pappa i handen, men ej heller finna någon att älska igen.
Men om man har en skaplig relation med barn och barnbarn så finns det någon mer som man kan dela minnen med.
Man kan prata ut med varandra också. Ett av mina barn ville ha ut sin smärta för saker från barndomen. Det fick han och jag bad om ursäkt för det han tyckte att han upplevt av orättvisor. Jag sade -jag respekterar din syn på saken-, jag har en annan bild av det hela. Men förlåt att jag inte alltid räckte till. Det fungerade.
En sak som är märkligt är att de inte ser sig själva i föräldraskapet, sina fel och brister? Man kanske har högre krav på föräldrar än sig själva.
Men jag har så fina stunder med barnen att det skulle bli oändligt tomt om de försvann.
Jag blir glad då de hör av sig och lycklig att ses då och då. men jag förstår smärtan i din upplevelse....Mvh/Sunny

Ja vi väljer eller tvingas välja det som är bäst och skapar minst problem för oss.
Min dotter och barnbarn skulle jag aldrig välja bort oavsett hur illa de skulle komma på att göra mig. Rätt nedstigande led är heligt för min del.
Lyckan för mig är att vara mor och mormor.

Däremot lättar jag väl lite på det fördolda då och medger att jag gjort ett aktivt val att avstå all kontakt med min yngre syster sedan många år. Jag är nämligen inte i behov av någon som tillrättavisar mig!
Skall jag ha en mentor skall det vara en som står över mig i allt och så är inte fallet med min syster.
Enkelt nu när föräldrarna är avlidna så de inte behöver hamna i meningslös medlarroll.

Nya partners tror jag i de flesta fall skapar mer eller mindre problem.
Därför skulle jag aldrig nudda vid tanken på att ha ett boendeförhållande med någon. Dessutom finner jag ingen anledning till att ingå ett äktenskap efter 60-års ålder för rent juridiskt är man ju "rökt" då.

Barn är barn och deras reaktioner när de förlorat en förälder så vill de naturligtvis ha den andre disponibel. Vi människor är egoister-jag är då det!

Du är inte ensam om att vara egoist, jag kan inte tänka mig att inleda ett förhållande, jag trivs alldeles utmärkt med att vara självbo.

Bra inlägg Mynta och Lasse!
Minns då morfar dog mormor var då 75år och fann en vän på ett boende hos en släkting. 60 mil mellan dom.
De sågs inte många gånger,men de ringde och sade godnatt och skrev små ömma brev till varandra. Mormor var så glad och jag och min syster fick läsa breven i förtroende.
Hon hade mist två barn, varit väldigt fattig. Morfar var alltid till sjöss.Tror vi barnbarn önskade henne mer lycka än vad barnen gjorde.
Min äldsta moster blev som galen trots att hon inte brydde sig om sin mamma, de bodde en kvarts promenad från varandra. Men hon besökte inte sin mamma på många år, så varför brydde hon sig om vad mormor gjorde?
Mamma brydde sig mindre, men var ändå inte likgiltig. De andra tre sade väl inte mycket, men gav väl heller inte uppmuntran till besöken.
Ingen besökte henne ofta. Det var vi några barnbarn som hon månade om då vi var små som hälsade på henne.
Jag unnade henne denna vän och de små stunderna av lycka...Mvh/Sunny

Det känns skönt att läsa era inlägg. Skönt att veta att jag inte har varit ensam med att barnen plötsligt blivit "annorlunda" när jag i mitt fall skilde mig och hittade en annan person att leva ihop med. För mig har det nästan varit ett förbjudet område att prata högt om det. Det har gjort ont, men nu efter många år har relationerna stabiliserats och är bra.
Mina barn är mycket viktiga för mig och som du, Mynta, har jag också varit beredd att ta emot nästan vad som helst, negativt eller hemskt bara för att få behålla kontakten. Mitt botemedel att inte helt enkelt gå sönder har varit att studera på distans, fem långa men roliga år har jag studerat, först på heltid men sedan när det blev tuffare på halvtid.
Vännerna har varit mycket frågande, hur orkar du, vad ska du nu bli, men blivit nöjda när jag svarar att ingenting, bara lite klokare hoppas jag.
Det att vara yngst i en stor syskonskara har sina nackdelar, jag är alltid en lillasyster som behöver hunsas lite men numera skrattar jag bara åt det. De vill bara väl även om de uttrycker sig klumpigt.

Ja, jag känner ju igen mig i Er alla. Ens barn skiter man inte i. Man gör så gott man kan och mycket mer! Man står ut och tar en del skit, men barn och barnbarn betyder så mycket. Särskilt de små barnbarnen. Det är så hemskt, att en del barn inte unnar den som är kvar, att få en ny kärlek eller en dräglig vardag, med en ny. Jag känner igen det, också. Kanske är det förlusten av den andre, som får dem att må dåligt, och att de inte kan se en ny person komma in. Kanske kan det vara arvsproblem, som kommer upp. Kanske är det bristen på kunskap och empati. Den yngre generationen, är inte lika empatisk och tålmodiga som vi är och varit.

Ni har alla skrivit så bra inlägg och fått med så många synpunkter i ämnet.
Possitiva har rätt i att empatin svalnar hos de senare generationerna. Vi hade plikt, kärlek(trots uppväxt)att ta hand om våra föräldrar, hjälpa dom praktiskt.
Barnen har vi hjälpt med det mesta, men åt andra hållet är det tomt.
Maken sade att han tapetserat sig runt alla fyra tre varv och det stämmer.
Roligt att man kan hjälpa,men då vi blir gamla orkeslösa står vi nog ensamma. Men en sak en väninna sade stämmer bra-det är vi själva som skämt bort dom och nu sitter vi här-, sant.
Men jag är glad för kärleken i mitt bröst till barn och barnbarn, en gyllene skatt som jag vårdar ömt.
Jag har spridning på dom , alla åldrar. Äldsta barnbarnet 22 år snart i dagarna, minsta pyret är 3 månader. Finns någon för varje tid.
En sak en klok vän sade om mammor som var på pricken.- En mamma ska vara med, men bara som en tapet i bakgrunden, men då hon är borta förblir den väggen alltid omålad-. Mvh/Sunny

Undrar vad jag är för fegis egentligen?!Jag undviker nämligen att påpeka det jag bedömer som fel för min dotter.
Nja jag är nog inte feg av mig men jag gör liksom ett klokt avvägande om vilken ev. strid som skulle kunna blossa upp av en ren "skitsak"!
Precis som när vissa stollar nu eldar fjolårsgräs mot bättre vetande skulle följden kunna bli!

För jag tror 10 år sedan hade jag själv fått lite som jag tyckte onödiga påpekanden och då skrev jag följande:

En mormor är en person som gör allting rätt!

Satte upp den på kylskåpet och åkte hem som planerat så när dottern kommer hem så ser hon direkt mitt meddelande!

Ringer upp mig och skrattar högt!

Så ä det svarade jag och så förblir det!

Vi skrattade innerligt och det blev en tankeställare.....jag fyllde dessutom i att man kapar inte den gren man sitter på!!!!

Kloka Mynta!
Så bra du gjorde med din dotter. Jag har gjort något liknande en gång. Då skickade jag en smileys med hjärtan till ögon, bara det. Då fick jag ett hjärta tillbaka.
Men en del mammor är det då synd om. En fd granne var gift med en man som blev alkoholist(ja en riktig tölp blev han)mamman fick ensam ta hand om barnen, jobba heltid och allt med honom, tills hon inte orkade längre.
Nu är hon så sjuk. Men vem tror ni flickorna går till med mat och hjälper. Jo pappan.
Hon har gjort allt, men får inget tillbaka.
Jag har känt dom länge och hjälpt familjen ibland då det varit för rörigt pga pappan.
Att mamman inte orkade allt är det man anför som hennes stora svek. Han gjorde aldrig ett enda dugg med varken hem eller barnen.
Då skriker hjärtat -orättvisa-. Mvh/Sunny