Biografier som följer en som en skugga alltså.

Ett slag läste jag bara biografier. Ibland självbiografier. I massor. Jag minns vissa av dem särskilt väl. Churchills självbiografi. Tingstens. J. Myrdal. De biografier jag läste handlade mest om politiker, kungar och författare. Om Kennedy. Om Katarina den stora. Fredrik den store. Karl XI. Caesar. Böcker om författares liv kan vara särskilt intressanta eftersom man också har prov på vad de själva skrev. ( Ibland har man t.o.m. handskriftsprov från dem..) Man kan alltså lära känna författare sällsynt väl. Dostojevskij. Kafka. Kierkegaard. Flaubert. Men också redogörelser för artisters liv är intressanta att ta del av. Som boken om Piaf. Momone. Den glömmer jag aldrig. Böcker om filosofer är spännande. Som Monks biografi över Wittgenstein. Jag har ett favoritstudieobjekt i Freud. Biografier om honom dräller det av här hemma. Fölsnings om Einstein. Eller biografierna om Ivar Kreuger. Eller om Mozart. Eller Swedenborg. Eller Linné. Eller om Axel Oxenstierna av Wetterberg. Kanske är ändå Tingstens Mitt liv den jag tyckt bäst om. Ja jag tror det.
Kanske betyder de skönlitterära författarna mer för en än biografierna. Ju. Jag minns att Robert Louis Stevenson ( han med Skattkammarön ) vid något tillfälle skrev:" Biografin är den lägsta av alla konster." Kanske kan man aldrig beskriva ett liv, - så är det ju. Men livet byggs till del av kommentarer. Det är kanske i sammanhanget illustrativt vad Kierkegaard skrev om sitt hela författarskap om 23 volymer. " Vad jag skrivit är som lite kanel till maten.".
Biografin är ju inte gestaltande på det sätt fiktionen är, men mer som ett samtal, en randanmärkning till en person och en tid. För mig hade ju förståelsen av min tid och Sverige varit ännu sämre (!) utan Tingsten.

Kierkegaards samlade verk sålde jag på loppis. Man kan inte spara allt.
Jag gillar biografier, men jag har dåliga ögon nu så det blir inte så mycket läsning för min del, talböcker är sömnpiller.
Dag hammarskölds bok- vägmärken- och hans citat är läsvärda.
Jag tycker det är intressant med biografier som ligger ganska nära författarens uppfattning om sitt liv.
Men det är klart att hur tunn man än gör en pannkaka så har den två sidor.Mest ifråga om vem man själv anser sig vara och hur andra ser på ens person. Slående exempel är tex -Ingemar Bergman-.
Just nu läser jag profetior bla -David Wilkerssons- bok -synen-. Vad man än tror så har han prickat mycket.
Man misstänker att han mördades av framgångsteologer, de som ser på religion som en enarmad bandit.
David såg väl syner som skrämde dessa framgångsteologer.....Mvh/Sunny

Ja Kierkegaard är sannerligen en intressant författare och person. Men givetvis frågar man sig i dessa sammanhang alltid: vad kan man veta om en människa? Det är ju det. Den frågan sysselsatte ju Sartre i hela dennes liv. Sartre hade ju som livsprojekt att skriva en biografi om Flaubert. ( L´idiot de la famille. )Men han konstaterade då och då: Inget säger att det var just så här.

Särskilt intressanta varianter av självbiografier är drömböcker, som Swedenborgs. Många biografier innehåller också omfattande diskussioner om minnets funktion. Jfr. Torgny Lindgren t.ex..

Minns ett par av Torgny Lindgren.
Ormens väg på hälleberget.
Batseba.
Nåden har ingen lag.
Han är en bra författare.Ja oj så många bra författare det finns/fanns. Förr läste jag minns två böcker i veckan. Nu blir det inte mycket.
Helena Sofia Eklund skriver mycket bra. Gillar boken om Predikar-Lena bla......Mvh/Sunny

Ja det är fantastiskt med fina författare! Skatter, underbara tillfällen till njutning och utveckling. Jag är så glad att jag åter kan läsa, efter starrop.. Och med mina endollarsglasögon från Kina. Letar nu efter engelska deckare, alltså, och sci-fi. Vet inte varför. Biografierna läste jag i 40-årsåldern - till min favoritmosters förundran. Hon sa:" Biografier läser man väl mer som gammal!?"

Intressanta synpunkter om självbiografier politikerbiografier är inte min cup of thé och har därför omsorgsfullt undvikit Reinfeldts biografi. Churchill som författare anser jag nog överskattad Nobelpriset till trots- att han fick en avgörande betydelse för krigsutvecklingen tvivlar väl inte någon på. Churchill har dock efterlämnat en del berömda och välkända citat Ett av de mest kända är kanske Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few.
Mer slagkraftigt översatt : Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.
Fler politikerbiografier
Ja om Bill Clinton och Hillary Clinton Den senare kanske bäst utan att vara särskilt bra ur litterär synpunkt. Särklassigt bäst enligt mitt sätt att se är den utomstående men genuint kunnige Carl Bernstein ( medförfattare till Alla presidentens män) Han skrev boken tillsammans med Bob Woodvard båda Washington Post journalister och av många genom sina journalistiskt grävande arbete på ett avgörande sätt bidrog till dåvarande president Nixons fall.

Ja på något konstigt kan man ibland tycka att skönlitteraturen tar en genväg till sanningen ( vad det nu kan vara för något??) På något sätt ger gestaltningen av en händelse ett igenkännande som aldrig biografier kan göra
Ja IB har i en intervju sagt att medias beskrivning av honom gör att jan mera upplever sig ha en kusin Medias IB ser Ingemar Bergman själv mer som en kusin till honom de har vissa likheter men inte mer.
Nej jag tycker inte att David Wilkington prickat in särskilt mycket beroende på att profetiorna är så allmänt hållna att det i nu läget alltid finns något som stämmer.
Däremot tycker jag att uttrycket Man misstänker att han mördades av framgångsteologer, de som ser på religion som en enarmad bandit är prickigt.
Svaret på frågan vad kan man veta om en människa är –om jag nu måste ha någon åsikt- nedslående lite. Främst kanske därför att hon är den enda djurart-ja människan är ett djur – som är medveten om sin egen undergång
En bok som för min del väntar på att bli sönderläst är Horace Engdahl Den siste grisen En bok full av aforismer och metaforer som inbjuder till eftertanke,

Churchill var ju ingen bra berättare, men suverän talare dock. Han kunde processa information, hade en god förmåga att se mönster, hade enorma kunskaper och det är alltid intressant att se hur han balanserade försiktighet och risk. Sonen, Randolphs, biografi är ingen höjdare, men Churchill som agent är ju allt överskuggande. Biografier är ju intressanta i det att de ibland avslöjar en del om hur och varför folk fattar vissa beslut. Biografierna kan ju ge en del information om detta. Men hur man ser på detta är givetvis subjektivt.
Ingmar Bergman har jag aldrig varit ett dugg intresserad av. Jag ser bara film som underhållning. Knappt det. Jag tror nog att Bergman själv eg. mer uppskattade att jobba med teater.

Bland biografier man läst, ofta ofrivilligt, är ju evangelierna. Har alltid varit agnostiker. Hittade vid nåt tillfälle Lena Einhorns bok om Jesus, där denna sekulära judinna hävdade att Jesus och Paulus var en och samma person. Boken var verkligen en thriller. Minns att jag mejlade henne och tackade och fick svar.

IB har jag alltid varit intresserad av Ett konstnärsgeni som förvandlade filmen från underhållning till konst. Jo teatern låg honom kanske närmast om hjärtat.
De flesta av hans filmer har jag sett Den som jag fängslats mest av är kanske det sjunde inseglet Den oförglömliga inledningsscenen Och Max von Sydows möte med döden
Döden: Jag har länge gått vid din sida
Max von Sydow :Ja jag vet det


Självklart händer det att jag tittar in på Ingmar Bergmans Arkiv:med över sextio års kreativ verksamhet, med utkast, handskrivna manuskript, fotografier, teckningar, regimanus, brev och andra handlingar. Arkivet infördes i Unescos register över världsminnen 2007.

Sigmund Freud var intresserad av biografier. Han trodde själv att han kunde starta en ny genre inom (!) biografins område: den psykoanalytuiska biografin. Vissa sådana har skrivits men någon större framgång blev inte tanken med dem.
Biografier om Freud kom det många, och Freuds, conquisadorens, ( som han kallade sig själv ) liv är en thriller och enormt intressant. Men själv skapade Freud svårigheter för sina biografer eftersom han brände alla sina personliga papper, alla manuskript, anteckningar och brev. Men genom vissa av Freuds verk lyser ju ändå Freud igenom, och kanske i hela teorierna.
Freud, läkaren som inte tålde att se blod, ville förmodligen helst av allt bli författare. Han avundades Schnitzler, som kunde skriva vad Freud ansåg vara psykoanalytisk prosa. Däremot föraktade Freud en sådan som Breton,( även han läkare ) som skapade surrealismen. Förmodligen tyckte Freud att surrealismen pretenderade på att loda djupt i människans inre, men att den var ... hitte på, inte fast rotad i någon teori om människan. Ty det är ju inte surrealismen. Bretons manifest framställer enbart teorier om hur man skapar slagkraftiga bilder, på ett visst sätt.
Freud sökte överallt idéerna i konsten. Han sökte idéerna hos Michelangelo, var alltså inte så intresserad av formspråket. Musik begrep han inte, och hans barn fick inte lära sig spela piano, ty han ville inte bli störd av pianoklink.(!!!)
En bra svensk biografi är ju Sjögrens. Berger, Wain och Gilman är också bra.
Freuds fallbeskrivningar är spännande och särskilt gripande är ju den om fallet Breuer, om en jurist som led av paranoid schizofreni. Freud mötte aldrig Breuer, liksom hans patienter ofta inte var vad vi kallar psykotiska, men ofta hade diverse trauman som störde deras liv, och som alltså Freud sökte, och ibland lyckades, lösa upp.
Jag har alltid varit fascinerad av Sigmund ( eg. Sigismund ) Freud och F.s misstag kommer definitivt i skuggan av hans stora upptäckter och spännande teoretiserande.
Det ligger en djup insikt i att man , ofta, inte är herre i eget hus. Och en utmaning.

Om man ser den psykoanalytiska biografin som ett sätt att genom språket uttrycka det outtalade så kommer jag att tänka på den inre monologen i romaner av Virginia Woolf och James Joyce
Vad pågår i mrs Dalloways hjärna när hon går uppför Bond Street i London en junidag något år efter första världskriget?
Hon börjar tänka på sin fars gamla kostymer när hon ser en packe tweed i tygaffären för att i nästa ögonblick notera lax på ett isblock i fiskaffären. Så passerar hon handskaffären varvid hon påminns om sin gamle farbror William som brukade säga att en dam karakteriseras av sina handskar. Och sedan kom hon på att han dog en dag mitt under kriget
Tankarna flyger och far och kommer tillbaka under en enda dag så att de fyller Virginia Woolfs berömda bok med liv.
På ett liknande sätt för Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” en inre monolog när han går på Dublins gator för att leta efter ett slakteri med njure
Jag har en känsla av att när Freud försökte förstå sina patienters problem med hjälp av sin ny uppfunna psykologi speglade hans tolkningar lika mycket hans eget som hans patienters själsliv. Det gör det kanske svårt att använda hans texter som grund för generella slutsatser,
Har för mig att det var Freud som först lanserade begreppet “bortträngda minnen” dvs minnen som man inte har kunnat bevisas vetenskapligt.
Det är möjligt att Freud, helst av allt ville bli författare men han har likväl kanske mer än någon annan utövat ett mycket stort inflytande på litteraturen

Freuds teser om det omedvetnas oerhörda roll i vår tillvaro och om driftlivets avgörande betydelse, framför allt i de grundläggande upplevelser som format vår existens gav författarna helt nya möjligheter när det gällde människoskildring.
Drömmarnas förmåga att uttrycka och symbolisera våra önskning-
ar och upplevelser, "komplexens" roll i vårt liv, barnaårens sexualitet,de erotiska känslorna gentemot föräldrar och syskon, innebörden i felsägningar och skenbart ofrivilliga misstag, allt detta ryckte undan grunden för den människouppfattning som härskade i litteratur och i vardagligt tänkande.
Freud, vars teorier inte var helt enkla att ta till sig kan kanske lättast studeras i "Drömtydning" eller "Vardagslivets psykopatologi".
Han publicerade sina banbrytande arbeten under åren kring sekelskiftet, men större genombrott i den litterära debatten fick de först på tjugotalet.
Freud betydde mycket för möjligheterna till en friare skildring av
sexuallivet i litteraturen

Ja, jag har läst om Drömtydning ett flertal ggr. Den är en av mina absoluta favoritböcker. Jag tycker Freuds insats var fenomenal. Några psykoanalytiska biografier har nog aldrig skrivits, inte såsom han tänkte sig dem. En ny genre skulle det bli. Och vad jag förstått mest utgå från personens sexualitet. Av Woolf och Joyce är Woolf den jag njuter av att läsa. Vågorna är en otroligt fin roman. ( Woolf ansåg Odysseus vara helt oläsbar, och vägrade yttra sig om Joyce, som hon alltså inte värderade högt alls.)
Hela 1900-talet är en otroligt spännande historia, och man kan ju placera det Omedvetna som en av centralpunkterna i den historien. Rafflande.
Wittgenstein protesterade högljutt mot Freud, Sartre begrep inte vad det var för en allvetande varelse vi hade inom oss som skulle heta Censorn, och Kafka satiriserade över Freud i sin novell En läkare på landet, där bondflickan Rosa är Freud.

Wittgenstein är en av de mest intressanta personsligheter jag tror mig ha lärt känna Att läsa och försöka förstå Tractatus Logico-Philosophicus är som att kastas ner på en littrerär ö där man efter bästa förmåga försöker förstå de ord de meningar de satser som fanns och göra det till något begripligt Ett och annat blev begripligt resten försvann som i ett dammoln.
Men det fanns fler som hade det svårt att få texten begriplig och till en början refuserade en rad olika förläggare boken. En del menar att det är världslitteraturens mest refuse-
rade klassiker. Förläggarna förstod helt enkelt ingenting
Wittgenstein gjorde det inte heller lätt för sig då han till den förste förläggaren skrev.
"Mitt verk består av två delar, det som jag har skrivit och
det som jag inte har skrivit, och det är det senare som är det
viktiga."
Men till slut fann han en person som trodde sig förstå – den engelske filosofen Betrand Russell
Russell fällde i ett brev till en brevvän följande omdöme
Han är litterär, mycket musikalisk, ... och, tror jag, myck-
et intelligent", "Kanske kommer han
att göra storverk". - "I sina sämre stunder pratar han fort-
farande sakta, stammande, och säger banala ting. Men i sina
bästa stunder är han briljant." - "Han är ingen smickrare utan
en ärlig, absolut hederlig man.

Va´ roligt, cats, att du också gillar Wittgenstein! Jag har läst massor av och om honom. Tror jag har allt som är utgivet AV honom. Det är ganska lätt att tro sig kunna föreställa sig honom. Med hans radikalskepticism, och med den otroliga envisheten och irritabiliteten.
Han läste enormt mycket och spritt och det är intressant att läsa vad han tyckte. Många finner honom som typisk för personer med Aspergers syndrom.
Han tillhör den grupp av människor jag själv har som korrelatorer när jag möter nya problem: Jaha, vad skulle nu Wittgenstein ha sagt om detta då?????

Bra biografier jag läst är bl.a. Monks och McGuiness´. Men det finns en svensk också.