Nej jag fann ingen lämplig huvudrubrik om höjdsjuka, så jag avger vad jag vet i den här rubriken.
Edit: Flyttat hit till Vetenskap och populärvetenskap, det passar bäst här.
Höjdsjuka är på något sätt en inverterad dykarsjuka, men på ett annat sätt liksom.
Höjdsjuka drabbas man av över ca 2000 meter över havet, det är inte bara syresättningen i blodet som påverkas, atmosfärstrycket blir tunnare och tunnare. Exempelvis så ligger trycket på Mount Ewerest topp på ca 300 millibar, vilket på havsnivå skulle medföra fruktansvärda tornados och stormar.
Så långt faktiska omständigheter.
Människokroppen är fantastisk, den kan anpassa sig till det mest fantastiska, rusar jag upp till 6000 meter omedelbart inom nån timma kommer lungorna och ögonen tränga ut ur kroppen, av det enkla skälet att jag är född på 80 m över havet. Tar jag det lugnt och går ner 300 meter och anpassar mig nåt dygn så fixar min kära kropp allting.
Det som jag inte kan förställa mig är hur, fakta är att man kan inte anpassa sig högre än ca 6000 meter, det tar några dagar på den nivån, sedan kommer man in i "dödens Zon" över 8000 meter, då jävlar måste man vara skärpt, nu gäller genvägar, allt som står i ens makt att få tag i syrgas, man står på världens tak, man andas massor av gånger per minut trots syrgas, man är totalt förbi, slut, out of order.
Ner ner ner, ner är det som gäller i det ögonblicket, jag kommer aldrig att uppleva det ögonblicket, men på något sätt vill jag förstå vad som händer i hjärnan på dessa tokskallar, när jag nu vet hur det är att andas på 5400 meter.
Is och snö ter sig mycket bättre på Svalbard, där kan man i alla fall andas normalt.