Varje människas liv är värt att berättas har någon skrivit, jag vet inte vem. Men jag har skrivit några där jag berättar om arbetslivets händelser med en del unika profiler. Har några upplägg till och då blir t.ex. upplevelser som grafiker i början på 1960-talet, en miljö som över huvud taget inte finns idag. Ja, jag har ett uppslag till om knektar och andra militärer i min släkt...

En del av materialet finns det hos Landsarkiven ett visst intresse att få ta del av. Och det är kanske också en del av varför jag skriver. Jag skriver inte för släkten(ointresserad just nu) utan för framtida människor/forskare/andra om hur livet gestaltade sig för mig, en glad(?) förtitalist!

J, allt skrivande är ju inte berättelser och berättande. Men jag tycker själv att berättande är det finaste och bland det djupast mänskliga. Få saker överträffar en god berättelse. En god berättelse är magi.(!!!)

Skrivandet kan i sig vara
ett behov hos några att boken sprids till ett stort förlag, ett sätt att livnära sig, få ur sig tankar och fantasier att känna prestationsglädje,förverkliga drömmar, göra människor glada och få dem att fantisera sig bort till en helt annan värld, förmedla kunskap eller känslor till andra, uppleva glädjen att vara en utgiven lönsam författare och tycka att ordmakeriet är det roligaste och friaste arbete man kan tänka sig, och att för ett fåtal att få en utgiven bok filmad och kanske en önskan att banbryta litterära floskler samt göra texten hörd för en bredare massa.

För egen del skriver jag för att låta mig ryckas med då de litterära figurer jag skapat börjar föra sitt eget liv och jag bara följer med entusiastiskt skrivande.
Vad har ni andra för några drivkrafter?

Man har givetvis en hel hop skäl. Vissa är man medveten om. Vissa talar man inte om.

Ja arbetslivet fordomdags kan säkert ge underlag för en bok särskilt om man samtidigt kan berätta om lite udda personligheter som ger berättelsen en spänning som kan hålla intresset vid liv.
Har besökt Landsarkivet i Göteborg vid en tid då jag var road av släktforskning,men intresset svalnade när jag kom fram till 1700 talet då alla tycks mer eller mindre ha varit bönder.

Jag har ett tag stoppat upp skrivandet då jag inte får till den flytande dialog jag vill ha, men det lär komma förr eller senare.

Bland mina militära figurer finns en del som jag ännu inte forskat fram och det är om en officer som var med Stenbock och skulle hjälpa Karl XII som satt i husarrest i Bender. Tyvärr så blev de 1713 tillfångatagna av danskarna i Tönningen och hamnade som fångar i dansk fästning. Hur mitt befäl tog sig ur fångenskapen och till Sverige vet jag ännu inte. Samma befäl tvingades sedan överge Marstrands fästning och fick därmed avsked. Här tror jag mig kunna hitta en hel del och kanske få till en bok enbart om denna person.

Men för mig känns det inte som om målet är det viktigaste och inte det roligaste. Det som fascinerar mig är vägen dit. Dels att leta fram alla fakta och sedan utformningen av berättelsen. Kanske lite svårt med dialog på västgötska från 1600/1700 då jag inte har så stor erfarenhet av dåtidens dialekt som knappast är så intressant att läsa idag. Men en spännande bok om trakter jag känner väl blandat med hur folk levde då går säkert att få fram. Jag vill också där belysa hur det var för dåtidens kvinnor hemma i Svedala då männen var ute i krig!

Ja ofta är det så att dialoger och meningar kommer till en helt plötsligt och oförhappandes De ligger liksom och väntar på att bli förlösta.
Att forska verkar ha blivit nästan en förutsättning särskilt inom den amerikanska litteraturen, men en omfattande resource kostar pengar så ofta blir det bara bestsellerförfattarna som hyr någon att göra jobbet antingen det nu kan gälla utforskning av en stad in i minsta detalj eller ett specifikt vapen.
Ja det ligger mycket i Karin Boyes eleganta formulering
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.
För min del hade det nog mest varit en fråga om att hitta lite ålderdomliga uttryck och att undvika moderna fomrmuleringar
Under 30 åriga kriget tror jag det vara många kvinnor som följde med sina män till olika krigsskådeplatser. Så kanske också under Karl 11 härjningar.

Det verkar väldigt väldigt spännande med Karl XII o Stenbock o karoliner o Marstrand. Det finns ju en del litteratur om enskilda karoliner, soldater, med utdrag ur brev o annat.( Från Ryssland.). Har läst Pater Englund om Karl XII och den om Dahlberg. Sen är ju Starbäcks gamla historia alltid ett nöje o läsa.

Jag håller på och granskar generalmönsterrullor och andra militära dokument samtidigt som jag letar i de olika kyrkböckerna. Men det tar tid även om jag lärt mig läsa dessa gamla dokument och på så sätt få ta del av deras språkbruk. Men varken prästers eller militärers språk är för mig inte särskilt intressant. Jag vill veta hur allmogen pratade på den tiden.

Min erfarenhet är att man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta dialekter i sydliga Bohuslän som en ung bohuslänning idag inte skulle förstå. Önskedrömmen vore att skriva dialektalt, men då finns det väl knappast någon som vill läsa alstret!

Men att skriva på rikssvenska så tappar vitsarna i målet sin poäng. Som t.ex. göteborgska i stället för götebôsska. Och om jag frågar svenskarna om vilket hus götebôrgar´n menar då han säger ellysepalatset? Hur många vet att jag då menar energiverkens stora kontor.

Men som jag skrivit tidigare vägen fram är jobbig men på ett positivt sätt. Och eftersom jag inte har någon tidspress kan jag stanna till och filosofera då jag känner för det. Digitaliseringen av dokument har underlättat sökandet ofantligt. Jag minns hur jag på 1980-talet var tvungen att leta reda på den ena pastorsexpeditionen efter den andra för att följa min släkt bakåt. Men å andra sidan så blev man ju då också berest. I dag blir det bara sittfläsk...om jag inte lyfter ändan och rör på mig!

Jag minns att jag hade släktingar från Svedala i Skåne som jag som barn, kring 1950, var livrädd att träffa. Ty man förstod inte alls vad dom sa. I alla fall inte jag. Min far, som kom från centrala Skåne, förstod. Han hade dock sedan länge lagt bort skånskan, som ö h t inte gick att spåra alls i hans tal. Några soldater finns dock inte i släkten vad jag vet, men jag har aldrig riktigt ansträngt mig för att gå hur långt tillbaka som helst. I våran släktförening är dessutom, då, symptomatiskt, hela släkten medlemmar, utom jag.